Jag har inga barn.

Strax före jul fick vi svaret att pojken har ADHD och troligen AS, han ska utredas vidare för just AS men läkaren på ADHD-mottagningen menade att det var tämligen tydligt att han faller inom spannet för en autismdiagnos.

Pappan är helt oförstående, läkaren visade våra skattningsformulär och mitt och skolans såg ganska exakt likadana ut, vi hade fyllt i våra "kryss" längst ut på högerkanten medan pappan var helt tvärs emot, alltså han ser inga specialintressen, inga problem med sociala kontakter, inga starka utbrott osv osv osv.. INGET. Men läkaren sa också att det inte var ovanligt att det ser olika ut när föräldrarna är skilda.

Pappan var upprörd när vi hade mötet, orolig för att sonen inte ska kunna ta körkort och att han ska bli satt i särskola med andra "puckon"..som han uttryckte det. Att sonen ska må bra verkade inte vara hans prioritet utan vad andra ska tycka:-(

Julen var hemsk här, sonen fick ett utbrott på juldagen pga vi hade varit något otydliga med en sak, då bestämde han sig för att han skulle sova på golvet på toaletten och låste in sig...vi har bara en toalett så det blev till att skruva av låset och handtaget, då gav han sig på mig fysiskt och jag hade då hans ett-åriga lillasyster i famnen och jag fick värja mig/oss från honom så got det gick.

Tidigare har han alltid fått "Luckor" när han flippat och blivit fysisk och inte kommit ihåg vad han gjort, det gjorde han nu. Å andra sidan var han inte alls lika agressiv denna gången men just att jag hade en bebis i famnen bekom honom inte. Han menade att jag skulle satt ner henne på golvet ....och vaddå??? Tagit emot hans smällar??

Kl halv tolv på natten var jag i färd att släpa ut ungen i bilen och köra de 9 milen till hans pappa..men till slut somnade han iaf.
Vi skruvade inte tillbaka låset på toadörren utan det blev till att göra det man skulle med dörren på glänt tills vi skulle ha kalas för hans lillasyster någon dag före nyår..och då visade han sin fina sida, det var massor av folk här och en del småbarn och han tog hand om dem när det behövdes, han fick spela tv-spel för det var ingen i hans ålder här och istället för att vara så där hård och små-elak som han brukar mot de mindre när de går i vägen för tv och sånt så pausade han bara och ledde lugnt bort dem, han hjälpte de riktigt små att komma i våran dotters lekhage och följde med en liten pojke in i sovrummet där hunden låg (en kille var allergisk så hon fick stanna där) och hälsade på hunden....Han fick jättemycket beröm på kvällen för hur fin och snäll han varit och då fick jag svaret "ja men mamma jag är van vid småbarn"

Vilket han INTE är...inte alls...*S* Det finns ljusa sidor också....tack gode gud.