Ja. Statens inställning är motsägelsefull i det där avseendet. Jag menar dock att felet är hur staten använder sin makt snarare än att den har den. Vi borde ha massiva myndighetsingripanden mot auktoritära familjer, och en skola som ska lära ungarna ifrågasätta saker (det gör man ju på universiteten, dvs man lär först ungarna veta hut i grundskolan sen försöker man reparera dem när de kommer till högskolan!)



Jag menar inte så. Dock tror jag inte politiken behöver bry sig så mycket om de vars föräldrar gör rätt från början, så det är naturligt att den fokuserar på att ingripa mot de som gör fel. Systemet måste vara konstruerat så att föräldrar kan göra rätt om de vill, men att det blir svårt för dem att göra fel om de hellre vill det. Som sista utväg måste alla hinder för ungar att bryta med familjen undanröjas. Det går inte förrän i gymnasieålder eller så, för ungar klarar sig ju inte själva innan dess. Nu är denna möjlighet begränsad till efter gymnasiet, genom studiemedelssystemet, och begränsad till högpresterande då kommuner brukar tänja på lagen när det gäller ungas rätt till socialbidrag.

Att säga hur föräldrar borde göra räcker inte eftersom alla inte kommer göra så. Nu verkar socialen dock ha 30-talets uppfostringsideologier som ledstjärna. De ska ha post-WW2-modernisternas uppfostringsideal istället, barn är autonoma individer som får den hjälp (och bara i nödfall tvång) som krävs för att utveckla en egen förmåga att bygga upp egen världsbild, livsstil och värderingar. Det betyder att myndigheterna ska ge fan i trotsiga eller avvikande ungar och hjälpa sektbarnen istället. Avvikelse är idealet, de barn som bryter mot reglerna (men inte i gravt antisocial mening förstås) är de som ska sitta på toppen av samhället som vuxna.



Frigörelse från föräldrarna är väl tämligen vanligt i djurriket? Brukar hänga ihop med egen familjebildning. Hos människan är det ju rätt tydligt att det finns två motsatta drifter till självständighet eller gemenskap. Människans anpassningsbarhet till olika förutsättningar består mycket av såna motsägelsefulla kombinationer av beteenden där förutsättningarna påverkar vilka tendenser som dominerar.



Det är helt avgörande för om det ska vara man själv eller ens föräldrar som bestämmer ens yrke. Sannolikheten att gå på KTH eller Handels ska inte påverkas av om man är född i Kiruna eller Stockholm, eller av om ens föräldrar uppmuntrar eller avskräcker en. Att staten eliminerar de ekonomiska hindren lär dock inte tvinga nån att flytta. Många med AS är förstås Stig-Helmer-typer som gärna bor hos mamma tills de blir 40, jag är väl mer Pippi-Långstrump-typen. När det finns en konflikt mellan autonomi och gemenskap tycker jag standardvalet ska vara att offra gemenskapen. Om man har en gemenskap där alla är noga med att skydda sin egen och de andras autonomi blir det inte nödvändigtvis en målkonflikt, frihetliga uppfostringsideologier eliminerar säkert motsättningen.

Håller med



Beror på. Jag slutförde mina studier på LTH och bodde hemma hela tiden. Skippade hela studentlivet, vilket jag så här i efterhand är glad för. På så sätt gick jag ut med noll i studielån. Efter examen valde jag själv att flytta för att få jobb.