Felet du gör är att du ger honom uppmärksamhet när han har som mål att trotsa dig. Visa honom att hans tjat aldrig hjälper. Du gör rätt i att svara honom; en gång. Du informerar om vad det är som gäller och sedan avslutar du med "nu vet du vad som gäller". Om han fortsätter att tjata (vilket han lär göra, med tanke på att det dessvärre har fungerat förr) ska du ignorera honom. Då lär han sig, så småningom, att han inte får någon som helst uppmärksamhet om han tjatar och ställer till med besvär. Om han då springer ut till köket och börjar trixa med prylarna själv; då ska du lyfta bort honom därifrån och placera honom där han ska vara. Om det då är dags för tandborstning och andra kvällsrutiner kan du placera honom i anslutning till badrummet och ge honom en order om att han ska gå och borsta tänderna.

Man ska aldrig kompromissa med barn om de har hunnit tjata och trotsa, för då lär man dem att tjat lönar sig, vilket kommer att göra din situation värre och värre.

Barn är ungefär som hundar; de vill följa flocken och göra rätt. Man kan därför behandla ett barn på liknande sätt som man behandlar en hund, med undantag för att man inte griper tag i nacken på barnet och trycker ner det mot marken när det är olydigt.

Nja... Jag tror att det kan vara direkt skadligt att utgå från att ett barn med npf har som mål att trotsa. Det är inget jag skulle rekommendera. Visst, det är inte bra att hamna i tjat och ständiga förhandlingar som sedan leder till att man till slut ändå ger med sig, men jag tror mycket mer på att förebygga att situationerna uppkommer. Allra oftast finns det något i situationen som är väldigt viktigt för barnet, och det behöver inte alls vara just det som man synbart bråkar om. Något gör att det kör ihop sig och bli "system failure" i skallen på barnet. Ta reda på vad och arbeta runt det! Tänk utanför boxen!

Sedan finns det alltid vissa situationer som bara måste fungera precis som de är. Då kan man behöva vara precis så där orubblig. För att orka skulle jag rekommendera att ni väljer en sådan strid i taget, det som är allra viktigast.

Sådant är BUP jättebra på, förresten. Prata med både barnpsykolog och arbetsterapeut om de situationer som blir besvärligast. Det finns hjälpmedel som underlättar för att skapa struktur och tydlighet, och en oberoende part (med specialutbildning) kan ha lättare för att se de alternativa lösningarna.

Om det är fråga om att barnet har ett funktionshinder kan man stånga sig blodig om man lyssnar på de vanliga uppfostringsråden.

Ja. Om man i det läget kör den auktoritära metoden litet för många gånger kan man förstöra barnets förtroende för både sig själv, sina föräldrar och resten av världen för lång tid framåt, kanske för gott. Tro mig på den punkten.

Måste man köra den för att en situation med skarpt läge ska funka rent praktiskt får man vara lyhörd detektiv sedan istället. Låter man bli att alls vara det, då slutar man se barnet som den människa det är, och en förälder som har den relationen till en kan man inte ha förtroende för. Just därför att barn vill göra rätt måste man inse att gör barnet inte rätt så är det fel någonstans. Och att utröna felet är förälderns ansvar, för ett barn har tyvärr inga uttrycksmöjligheter att tala om jämfört med en vuxen. Det är förälderns ansvar till och med i det fall hela felet skulle ligga hos föräldern (för det kan ju också hända).

Så fint att han både gläds så åt sin lillasyster och kan kommunicera sina behov av kvalitetstid med dig!

Men även om man älskar sitt syskon så kan ju rädslan för att hamna i skymundan finnas där ändå. En sådan rädsla kan ju finnas även innan det blir aktuellt med ett syskon, om föräldern lever ihop med en ny kärlek och barnet bara är där varannan helg. Så betedde sig min son när jag hade en särbo som hade egna barn, trots att han var väldigt positivt inställd. Jag tycker inte att det är konstigt alls. Jobbigt, men inte konstigt. Jag tror att barn med npf ofta är extra känsliga i det avseendet.

Jag försöker komma på vad hon kallade sig... mamman på Attentions diskussionsforum som delade med sig så generöst av sina erfarenheter av hur hon jobbat med sina barn. Jättebra råd var det!

Just ja! Makiko var hennes nick, på riksförbundet Attentions diskussionsforum. Nu var det flera år sedan jag var aktiv där, men de inläggen som fanns då lär ju finnas kvar om inte annat. Oerhört konstruktiva!

I min text skrev jag inget om att man ska utgå ifrån att ett barn med npf har som mål att trotsa, utan det var bara en tolkning jag gjorde utav just TS inlägg.

Men även barn med npf behöver strikta regler. Barnet bor hos föräldrarna; inte tvärtom. Speciellt för barn med npf krävs det tydliga regler, så att allas vardag kan gå ihop. Det ska inte finnas utrymme för "snälla snälla snälla snälla snälla" x 1000, för det ska inte vara acceptabelt att hålla på så. Men det beror förstås på hur man vill uppfostra sina barn och jag berättar bara hur min syn på det hela ser ut. Jag har fått ungar lugna och fina många gånger, genom att agera så som jag har misstänkt varit rätt. Jag är tydlig, ger inget utrymme för (onödiga) kompromisser och respekterar ändå barnets känslor. Bara för att man är tydlig med hur saker och ting ska fungera i hemmet betyder inte det att man på något sätt förstör sin relation med barnet. Vad jag tipsade om var hur man får ett barn att lugna ner sig och kommunicera på ett mer harmoniskt sätt (för samtliga inblandade).

I övrigt har jag inte nämnt någonting om eventuella bakomliggande orsaker till beteendet, då jag inte vet dessa orsaker, då jag använde mig av exempel och talade lite mer fritt och allmänt. Men det ska jag inte behöva skydda mig själv med. Jag måste inte redovisa för det. Det är inget som jag har för avsikt att tjafsa om.

Det basta radet jag har ar att nar alla ar lugna fraga barnet varfor kvallsteet var sa viktigt. Jag vet inte om det beror pa AS, men jag har vissa saker som jag vill ata vid vissa tillfallen. Drog t.ex. ut pa hotdogjakt ikvall eftersom jag har positiva minnen av just hotdogar (nej, jag kommer inte att forklara mera) och darfor bestamt ville ha en. Min spontana tanke ar att det kan vara nagot liknande med kvallste. Isafall ar val koffeinfritt och eventuellt utan socker att overvaga.

Eller sa handlar det om att han ville ha uppmarksamhet, och valde att fa det genom att be om te. Da kanske kvallsrutinerna kan ses over sa att han far mera kvalitetstid utan att det blir en kamp om nagot.

Eller sa ar det nagot annat som jag ar for trott for att komma pa efter min lyckade hotdogjakt .

Meppe +1

Det är ju omöjligt för oss att veta varför han gjorde som han gjorde, men jag tänker såhär: självklart kan även barn med npf vara extremt uppmärksamhetssökande. Men eftersom att man inte känner barnet blir det svårt (iaf för mig) att analysera situationen. Men det jag skrev om ovan är faktiskt goda råd, då det är extremt viktigt att ha tydliga regler som skänker trygghet och lugn.