DEN har jag läst så sent som i dag
Den var bra...jag har ju jobbat som lärare i många år och har stött på många olika funktionshinder och diagnoser och lite till. Har alltid försökt att ha ett öppet sinne (har ju jobbat med lite större elever från 13 och uppåt) och frågat DEM vad de känner att de behöver för hjälp snarare än att läsa manualer och instruktioner, deras föräldrar har givetvis också tillfrågats Men här känner jag mig låst då jag dels inte HAR en diagnos på grabben och dels är jag ju känslomässigt bunden till honom...det känns liksom så splittrat att vilja ha en diagnos (för då har man bevis på att han behöver hjälp) samtidigt som man så klart inte önskar det.. men om han INTE har en diagnos så är han förskräckligt uppfostrad *S* och det har jag ju del i om än ganska liten i nuläget..

Skolan är som sagt fantastiska faktiskt. Hans fröken har erkänt att "man får ju inte tycka mer om någon elev men XX har en speciell plats i mitt hjärta och kommer alltid att ha det... jag tycker så himla mycket om honom" och då blir man ju rörd som förälder (sen kanske hon säger så till alla va fan vet jag liksom ) Och hon går verkligen utanför vad jobbet kräver för att få till en så bekväm skoltid som möjligt för min son. Rektorn har även anställt en assistent som är placerad i klassen och oficiellt är klassens resurs men till största delen "punktmarkerar" han min son för att hjälpa honom när situationer uppstår som kan bli jobbiga och jag erkänner villigt och gärna att jag var väldigt skeptisk till personen de anställde, 22 årig ung kille utan utbildning och erfarenhet, men träffade honom vid ett möte i skolan och WOW vilken kille.. så engagerad och duktig. SEN tycker jag iofs att sonens pappa går över en gräns när han bjuder hem denna kille, bjuder med honom på jakt och tävlingar i den kampsport som sonen utövar...men DET är en annan story

Kan du säga vad tråden heter?

Jag letar... tror det var på aspbergerforum (det andra stället jag postade på ) eller här???? men hittar det inte nu...underligt..

Svårt och jag håller tummarna. Verkar trots allt också finnas någon ljuspunkt att bygga på.

(Kan också undra, när jag läser, om pappan själv skulle kvala in för en eller ett par diagnoser och är rädd för tanken… )

Zirre.. den fanns här

viewtopic.php?f=28&t=4792&p=77433&hilit=d%C3%B6v#p77433

min son 8,5 år har äntligen fått remiss för utredning, han bor hos sin pappa och pappan har motarbetat detta och menat att jag letat fel, att jag vill stämpla pojken och att jag är e n dålig förälder eftersom han inte upplever ngr problem....men nu har skolan ledsnat och gjort en basutredning och därmed vågade inte pappan gaffla så nu väntar vi på tid.

Dock sa psykologen att hon def inte trodde på aspergers utan var mer inne på adhd, vilket jag till en början också var. Men så har jag kollat runt, googlat så klart och ju mer jag o maken läser dessto mer känns det som aspergers...tänkte att ni som är lite mer erfarna kanske kan jälpa mig lite??

tänkte ge exempel på ngr grejer, det kommer säkert mer efter hand..

*han har ett behov av att ständigt säga tvärtemot även om det är uppenbart att han har fel. tex vi var på promenad och jag sa att vi tar den korta rundan i stället för den långa som vi från början bestämt (redan där ställer jag till det, man får inte ändra i planeringen) han undrar givetvis varför varpå jag pekar uppåt på det kolsvarta molnet ovanför oss och säger "kolla på molnet, det kommer nog regn snart.....men icke enligt honom "det är ju vitt -syftar på molnet-" jag pekar en gång till i fall han missat det gigaNTISKA svarta molnet rakt över oss men icke...det är vitt enligt honom

*han kan planera saker som är helt absurda, inte så ovanligt hos barn men när det står klart för honom att vi inte tänker köpa en ferrarri, bygga hemliga gångar under huset eller åka till Gotland i november över en helg "bara för att han planerat detta" så blir han inte bara arg utan hysteriskt arg.


*Han ljuger.. om de mest triviala saker men framför allt är det aldrig hans fel.. inte något (och tyvärr får han med sig sin pappa i detta) Om någon säger att de ska åka o fiska och han får följa med så kan han på plats säga att han kan fiska och inte behöver hjälp men det visar sig ju snart att han har noll koll...men då kan han dra nån historia om att han KAN fiska fast med en annan sorts spö...(kanske inte så talande exempel)

*Han är OERHÖRT egocentrerad, jag har läst utvecklingspsykologi och vet att denna åldern är ego, men detta är något fruktansvärt, har jobbat inom skolans värld i 15 år och aldrig stött på något liknande..När vi sa att vi skulle göra om finrummet hemma till ett större sovrum så blev han skogstokig.. jag menar helt galen...gapade och skrek och så kom hoten..(han hotar och köpslår JÄMT när något händer som inte är på hans villkor) "OM ni ska ha det rummet så ska jag ha en ipad, en ny dator och en fyrhjuling..MINST" där vet jag inte om det ens tjänar något till att säga nej...fast säger man INGENTING så är det det samma som att säga ja och kommer att vändas emot oss vid ett senare tillfälle....

*Han får OTROOOLIGA "hang-ups" på olika grejer...främst ord men ett tag kunde han hela västra götalands, främst Göteborgs (vi bodde där då) tidtabell utantill, han är galen i Ferrarri även om det har börjat slå över på sportbilar rent allmänt och förståååår inte att inte alla är lika förtjusta och förstååååår inte varför vi aldrig kommer att köpa en ferrarri...men just nu är det ord som sagt. Orden Retro, Trendig och Klassiskt som används minst 2 gånger i varje mening och denna kille kan prata...han pratar OAVBRUTET...

*vid matsituationen har vi märkt att är det lättätet, tex om vi har skurit upp maten åt honom (vilket man ju inte ska behöva till en snart 9-årig kille) så äter han fort.. han har ingen botten...lättäten mat som pastafjärilar eller potatismos slevas in med en sällan skådad frenesi, däremot om det är lite jobbig mat att äta så äter han i stort sett ingenting.. han ger upp, "blir mätt" för att vara hungrig igen en timma senare och be om en macka eller frukt,. Han fixar INTE matsituationen alls och får i skolan sitta i ett litet rum vid sidan av matsalen tillsammans med några andra pojkar som har hörselskador och inte klarar stora matsalen, han kan INTE sitta still och är det något annat på bordet än de tallrikar som ska vara där så kan han hålla på med de sakerna i en evighet.

*På tal om att sitta... i bilen är han blickstilla.. och knäpptyst, man får vända sig om o kolla om han är med...hemma, inte ens framför datorn (där han kan sitta 10 timmar om han får, vilket han INTE får hos mig men väl hos pappa) kan han stå på huvudet vid datorn, ha en fot bakom nacken och den andra upp i näsan, samma sak i tv-soffan...har aldrig varit med om någon som är så rörlig samtidigt som han kollar på film.....

Usch ja.. känns som att jag pratar skit om min egen son, vad vill jag egentligen med detta inlägg?? ÄR det mig det är fel på som letar fel på honom eller vad säger ni mer erfarna?

Jag tror inte att man sätter en sådan diagnos på ett barn. Det är ju helt normalt för barn att vara självcentrerade, och med någon form av npf brukar väl den mognaden ta längre tid - särskilt utan adekvat stöd.