Ah, aj då!

Och han är helt emot kosttillskott som är bra för hjärnas och ögats normala utveckling också?

Eller två diagnoser? Man kan ju få på både AS och ADHD. Och även om det finns en och annan klok läkare som kan tänja på det efter hur verkligheten ser ut, är det formellt så att det är ADHD-diagnosen som anses ha med kroppskemin att göra och därmed ger rätt till medicinering. Kanske kan den då också ge litet tyngre argument, och förståelse från andra håll än pappan, om man först vill se hur långt man kan komma med kost och tillskott som Inco var inne på. Vilket ju kan vara klokt.

Jag såg det när jag precis postat och ändrade då mitt inlägg.

det ligger en ganska infekterad och smutsig konflikt mellan mig och pappan där han försökte utmåla mig som deppresiv, schitzofren, spel- och sockermissbrukare så jag fick skaffa "friskhetsintyg" från psykolog för att överhuvudtaget ha en chans att träffa min son....dock är ju skolan på "min sida" i detta och både kurator och psykolog har fått höra att sonen vill bo hos oss, gå i byskola m 12 elever/klass. Här har han också fler vänner än hemma....tre killar som alla har as el adhd....
hemma i skolan funkar inte alls det sociala samspelet. Han har blivit jätteduktig på att inte vara våödsam och slåss men är fortfarande alltid i konflikt, varje rast.

Ett exempel jag kom på var när han och jag för ngr år sedan var i stockholm över en helg, på måndagen berättade han om våra äventyr...bland annat om tunnelbaneåkande...På fritids sen ville han och ngr barn leka att de åkte tunnelbana, han gick då i nollan, en elev ville vara hund och han flippade totalt för "det vet väl varenda jävla idiot att hundar inte kan åka t-bana själv" barnet vidhöll dock att h*n ville vara hund varvid min son hoppade på h*n...
vi pratade så klart om detta och i hans ögon var det självförsvar, för pappa hade sagt att man får slåss i självförsvar och h*n hade ju attackerat honom och förstört leken och då får han försvara sig

Han har otroligt svårt att sätta sig in i att andra kan bli sårade av hans kommentarer eller beteende och har ett försvar i att "det är en del av min personlighet och jag tänker inte ändra på mig"
Han är otroligt verbal och det kan lura en att han faktiskt förstår mer än han gör också...pappan har väldigt höga tankar om sonens intelligens och visst var han låååångt före sina kamrater i nollan och ettan, men nu i tvåan har det varit en kamp. Han klarar inte att göra klart saker, han vill inte, orkar inte eller tycker bara att det är trpkigt och onödigt..

Tufft, alltsammans.

Det är så hemskt när ett barn hamnar så utanför i det sociala samspelet, gör så ont! Och så väldigt svår balansgång att hjälpa barnet att förstå sin del i det hela - för att kunna lyckas bättre framöver - utan att det leder till ännu mer känsla av misslyckande! Barnet behöver ju få känna sig förstådd någonstans!

Min son är också oerhört verbal och får därmed krav på sig som inte alls är rimliga för honom.

Finns massa bra trådar på aspergerforum, här är en om asperger/autism och kost http://www.aspergerforum.se/asperger-och-autism-kost-t33476.html

ja...jag är ju så översocial och hade alltid vänner runt mig i skolan, även om jag var mobbad,...men hans far ser det inte så eftersom han var mer än nöjd med att umgås med sin mamma........hela uppväxten......
Hans lärare är heeeeelt underbar och går verkligen in för att hjälpa honom trots att hon då och då får höra att hon är en jävla kärring mm. Men hon orkar ju inte heller nu..

sånt är alltid intressant. Tack...men tyvärr har jag inte så stor chans att påverka med pappan som är emot det:-( Och att visa en länk som denna skulle nog tyvärr bara göra honom förbannad men jag läser den, bokmärker och sparar. Skulle vi få en (eller flera) diagnoser på sonen så har jag ju iaf stöd i det, att det inte är jag som stämplar pojken....

Dock misstänker jag att en diagnos inte kommer hjälpa så mycket vad gällande pappans uppfattning om saker o ting, jag hoppas jag har fel där men tror inte det...har trots allt kännt den här mannen i 15 år

Försöker hitta en tråd jag läste där skribenten (tror det var saxatbfrån annan sida) beskrev hur det är att ha asperger och gå i skolan där personalen inte kan något om asperger.

Det jag minns var att det beskrevs bla så här (kan va i andra ord): Personalen pratar med pojken men det är som om pojken vore döv och personelen inte förstår det och fortsätter tro att pojken hör.

Ska se om jag hittar tråden eller om nån kanske vet vad tråden heter.

DEN har jag läst så sent som i dag
Den var bra...jag har ju jobbat som lärare i många år och har stött på många olika funktionshinder och diagnoser och lite till. Har alltid försökt att ha ett öppet sinne (har ju jobbat med lite större elever från 13 och uppåt) och frågat DEM vad de känner att de behöver för hjälp snarare än att läsa manualer och instruktioner, deras föräldrar har givetvis också tillfrågats Men här känner jag mig låst då jag dels inte HAR en diagnos på grabben och dels är jag ju känslomässigt bunden till honom...det känns liksom så splittrat att vilja ha en diagnos (för då har man bevis på att han behöver hjälp) samtidigt som man så klart inte önskar det.. men om han INTE har en diagnos så är han förskräckligt uppfostrad *S* och det har jag ju del i om än ganska liten i nuläget..

Skolan är som sagt fantastiska faktiskt. Hans fröken har erkänt att "man får ju inte tycka mer om någon elev men XX har en speciell plats i mitt hjärta och kommer alltid att ha det... jag tycker så himla mycket om honom" och då blir man ju rörd som förälder (sen kanske hon säger så till alla va fan vet jag liksom ) Och hon går verkligen utanför vad jobbet kräver för att få till en så bekväm skoltid som möjligt för min son. Rektorn har även anställt en assistent som är placerad i klassen och oficiellt är klassens resurs men till största delen "punktmarkerar" han min son för att hjälpa honom när situationer uppstår som kan bli jobbiga och jag erkänner villigt och gärna att jag var väldigt skeptisk till personen de anställde, 22 årig ung kille utan utbildning och erfarenhet, men träffade honom vid ett möte i skolan och WOW vilken kille.. så engagerad och duktig. SEN tycker jag iofs att sonens pappa går över en gräns när han bjuder hem denna kille, bjuder med honom på jakt och tävlingar i den kampsport som sonen utövar...men DET är en annan story