För att röra till det ytterligare lär "ett rätt lejon" på ungerska bli något i stil med fél oroszlán, där fél = rätt. Men ett lejon som är rätt är kanske fel förstås. (Rätt lejon tycks möjligen kunna bli jobb eller igazi, vet inte vilket som är sämst ungerska.)

som ASLAN, lejonet i narnia?

JAG HAR CRACKAT KODEN!!!!!!!!!

Jag vaknade nu, klockan tre på natten och insåg hur det här fungerar!!!!

När det endast finns mjuka vokaler blir det ett hårt "ett", t.ex "ett äpple".

När det endast finns hårda vokaler blir det ett mjukt "en", t.ex "en valp".

Och som jag skrev innan så är det annars så att den sista vokalen i ordet styr huruvida det ska bli "en" eller "ett", så att hårda vokaler ger "ett" och mjuka vokaler ger "en".

Har vi gjort några framsteg nu, eller är jag härligt klockantrepåmorgonen-förvirrad?

Aja, men godnatt! <3

Ett helgon
En soldat
Ett element
En flodhäst
Ett kort
En hora
Ett ägg

Sedan misstänker jag att en vokal som avslutande bokstav skulle kunna påverka orden, men jag måste äta frukost innan jag fortsätter med den forskningen.

Jag har också kommit på ett samband. Om ordet innehåller minst en vokal blir det "ett". Om ordet innehåller minst ett ljud som inte är konsonant blir det "en".

************************

Men det är sant att vissa mönster finns i fråga om slutvokaler. Dock inte utan undantag. De återgår på att böjningsmönstren i fornsvenskan och tidigare följde genusindelningen i rätt hög grad, och undantagen återgår ibland på vilken av böjningsformerna som har överlevt.

Både tregenusindelningen – i han, hon och det men inte den – och rester av det gamla fyrkasussystemet finns för övrigt kvar i många dialekter i både Sverige och Norge.

… fast den här delen berör nog oftast skillnaden mellan han- och honkön, vid närmare eftertanke. Den skillnad som inte längre finns i modern rikssvenska, utom när det gäller just hanar och honor.

Till exempel i utrum/ reale:

gata, lada (gammal femininum nominativ)
hane, timme (gammal maskulinum nominativ)
timma, vilja (gammal maskulinum genitiv, dativ och ackusativ)

men likadana former i neutrum (både forn- och nysvensk), som alla återgår på gammal nominativ och ackusativ:

rike, spöke
öga, öra

Märk dock att reale- och neutrumformerna blir olika i flertal: gator, lador, hanar, timmar, viljor men riken, spöken, ögon, öron. Formen viljor är inte maskulin egentligen, utan har nybildats analogt med de feminina.

… och så glömde jag ett gammalt (från början) feminint ord på -e: glädje. Den typen var dock ovanlig.

Jag förstår inte.

Oj då. Och jag vet inte hur jag ska formulera om. Någon annan?