Ja, något i den stilen hoppas jag också på. Det är också mer förenligt med pragmatiskt gräsrotsarbete utan så mycket utrymme för ideologier, personlig maktlystnad (eller andra fel och misstag hos någon enskild) och de katastrofer och långa katastrofperioder som kommer när detta slår fel som det alltid gör. (Och som vi redan drabbas av nog av ändå. Och för att inte nämna grundmotsägelsen i att åstadkomma något gott för många genom någons lära.)

Antar att en utopist eller "samhällsingenjörist" invänder att det låter utopiskt om något. Men vad jag kan se stöds berättelsen om de små anspråkslösa gräsrotsframstegen av historien hittills, medan den om de Stora Lärorna och Lärofäderna eftertryckligt jävas. Även om det där med Lärorna är tveeggat, eftersom vi också behöver sammanhållande och strukturerande medel. Men där kan man ju kanske hoppas litet försiktigt på just hur ökad bildning och individualism redan börjar ge folk friare och mer pragmatiska förhållanden till lärorna. Hur folk börjar förminska det stora L:et helt enkelt genom sin egen utvecklingsvilja.

Jag tror på något så basalt som att fokusera mer på hur vi kan hjälpa varandra och mindre på hur vi kan skydda oss från varandra.

På tal om något i det jag skrev eller som fortsättning på ditt eget inlägg…?

För min del är det en av de tendenser jag tycker jag kan utläsa ur historien, och inte den som har nött fram minst resultat genom århundradena: en långsam strävan i den riktningen. Eller en massa långsamma strävanden. Folks egen utvecklingsvilja bort från ett katastroftillstånd – otilliten i ond cirkel med anledningarna till den – som faktiskt är tärande för vår organism, och försök att hitta medel för den utvecklingen.

Vilket vore ett slags mentalt självmord, åtminstone innan åstadkommit så mycket ordning på torpet att man inte märker av övriga människors existens om man inte särskilt tittar efter den.

Tänk, jag visste att jag skulle få den reaktionen av nallen. Där har vi nog diametralt olika förhållningssätt. Men jag är faktiskt inte mentalt död - än i alla fall.

@Zombie: Det var väl inte något direkt svar på något, men inspirerat av det där pragmatiska gräsrotsarbetet.

Än finns inte osynlighetsmantlarna à la Harry Potter i mugglarvärlden.

Man kan också säga att det är skillnad på personlig och samhällsnivå. Att leva som eremit ingår väl rimligen i de mänskliga rättigheterna så länge man inte har för mycket ansvar att ta färdigt först, men vill man ha en miljö helt utan tecken på att andra utövar sina mänskliga rättigheter – inklusive att inte leva som eremiter – kanske man får söka upp den aktivt. Ungefär som du själv brukar säga, folks lotter falla icke lika och en del behov måste man kanske arbeta för fast man kan tycka det är orättvist.

Glömmer som vanligt det uppenbara. Naturligtvis har du rätt i fråga om aspergare. Där kan vi tala om subkultur och om bortskämda parasiter som vill väcka medlidande. I ett samhälle som måste dra in på socialbidragen till fattiga för att ha råd med bankirernas. Och möjligen, i bästa fall, om inbillningssjukans kraft. Vem hade asperger för femtio år sedan?