Tja... som jag uppfattar det var Sverige som bäst under andra halvan av 1950-talet och större delen av 1960-talet.
Hemmafruar som tog hand om hem och barn, folk gick i kyrkan, sex var något man inte talade om. Det var skamligt att stjäla och i allmänhet att inte sköta sig. Psyksjuka var inte ute bland folk. Politikerna (förutom kommunisterna och fram till Palme) var huvudsakligen lojala med landet. Vi hade världens fjärde största flygvapen.
1968 började det mesta gå åt helvete på allvar och då tänker jag inte enbart på kommunistiska studenter och liknande slödder.

Ok, men alltså, vilket är argumentet för att det var bättre? Resonerar du utifrån ett utilitaristiskt perspektiv/tänker du främst på dig själv/något annat?

Vi klarade oss själva och det var ordning på torpet.

Snudd på värt att rama in det med.

För övrigt tror jag inte vi har mycket val. Har man smakat kunskapens frukt vill man inte bli okunnig igen och har man tagit ut en modern sovsäck ur fodralet går den inte att stoppa in igen. Eller för att ta ett par negativa exempel, har någon kommit på sådana idiotier som religiös intolerans eller nationalstatism går de kanske inte att utrota igen. (I deras fall eftersom de är så bra redskap för rädsla, som kanske är den starkaste affekten vi har.) I det här fallet: har man väl kommit på den personliga frihetens idé så är det många – i synnerhet folk som har vuxit upp utan och inte går att inbilla hur bra det är – som inte kommer att sluta längta efter den. Samma sak med globaliseringen förresten, fast av delvis andra skäl.

Visst kan man stoppa tillbaka anden i flaskan genom förtryck, en tid, i varje fall när man kan få hjälp av den vilsenhet och rädsla folk känner i en ovan och snabbt föränderlig omgivning och när en massa personer som inte borde ha makt över någonting uppenbarligen missbrukar läget för att tillskanska sig makt. Men för att permanent frysa världen vid något förgånget måste det nog till nya metoder (!) som genmanipulation och bioelektronik. Eller miljöförstöring så långtgående att alla utom psykopaterna får fullt upp med att parera för den. Och där finns ju säkert verkliga faror.

Vad den del av de här ungdomarna, som trådrubriken handlar om, börjar upptäcka är väl kanske att med all sin tjusning, och med hänsyn till exempel till nämnda maktmissbrukare, är inte individuell frihet lösningen på riktigt allt. Men de var inte med för hundra år sedan, då mänskligheten upptäckte solidaritet. De är snarare indoktrinerade mot den (som många var även för hundra år sedan). Så att föra samman de båda värdena kanske tar någon generation till, i bästa fall.

Märk då också skillnaden mellan solidaritet och det gammaldags konformistiska kontrollsamhället. Ungefär samma skillnad som mellan frihet och ensamhet: det gamla (kontrollsamhälle, ensamhet) var något givet och omedvetet, ett villkor; det nya (solidaritet, frihet) är något man kan välja, och därmed också hantera medvetet: ett redskap.

Det är en falsk motsättning som uppstår i konservativa länder. I skandinavien har vi ordning, trygghet och världens mest extrema individualism och det fungerar bättre än något annat land i världen. Poängen med välfärdssystem försvinner om man liksom i katolikländerna och Tyskland använder det för att stärka mindre, traditionella gemenskaper. Dessa förtrycker alla och håller tillbaka högpresterande individer vilket gör att dessa länder sällan skapar ekonomiska eller tekniska framsteg.

Norden kombinerar trygghet med individualism och har därför haft samma tillväxt som USA efter 90-talskrisen. Trots 55% skatt innan Reinfeldt slog till.

Detta med socialkonservatism är vad som orsakat södra Europas totala ekonomiska oduglighet, utöver att det är ett ohyggligt ondskefullt förtryck också. Den riktiga individualismen är den Nordiska där staten eliminerar människors beroenden till varandra och ersätter dem med livscykelomfördelning, där genomsnittsmedborgaren betalar för sig själv över sin livscykel.

Det var dålig ordning men den blev ständigt bättre. Samhället byggde på moststridiga principer, å ena sidan logik och individualism (jämfört med tidigare, inte jämfört med idag) å andra sidan irrationell tradition. Man måste välja.

Med ordning tycker jag man bör mena logisk konsistens i värderingar. Det håller på att etableras konsensus om utilitarism i vissa mäktiga kretsar, typ nationalekonomisk vetenskap och i praktisk myndighetsutövning. Men inte ännu. Det är dock den "naturliga" ideologin för industrisamhället, allt annat bygger på kvantitativt reduktionistiskt tänkande, så varför inte moralen?

Det syftade alltså på katolikländerna inte Tyskland. Tyskland är ett märkligt land som fungerar trots extrem kollektivism.

Själv ser jag försämringen vid 80-talet.

Kyrkan ser jag inget positivt med, men hemmafruarna hade en viktig roll.

Det här stycket gav mig nostalgikänslan, visst var det bättre förr.


Vill du summera vad som resulterade i efter det som hände 1968?