Det stämmer att jag är grav histrion, narcissist och en del annat. Vad man skulle kalla ett "real life troll". Jag går över gränsen även när jag vet att jag gör det, det är nästan tvångsmässigt det erkänner jag.

Livet är så fruktansvärt tråkigt utan att göra saker som att t.ex skriva en massa provokativ skit här, såra känsliga personer som Pemer som jag vet tar illa upp etc... Jag är inte här med falsk identitet och jag hittar inte på en massa saker om mig själv, men det är ändå en form av trollande.

Jag kan inte rå för det helt enkelt. Livet är helt tomt om jag inte kan såra och störa och göra folk stressade och upprörda. Allt är så jävla tråkigt.

Jag kan aldrig bli "normal" på insidan även om jag kan leka normal på utsidan. Jag kommer alltid ha mina personlighetsstörningar och vara begränsad pågrund av dem. Livet är så JÄVLA tråkigt när man inte ens känner sig mänsklig. När man inte ROAS av mänskliga aktiviteter. Vad ska man göra?

Jag känner ingen sympati och inget medlidande med normala människor. Redan som sjuåring tänkte jag på det sociala spelet som något "patetiskt". Jag kunde säga "tack tant!" och le stort för att göra en gammal människa glad samtidigt som jag på insidan kände "jävla hora, nu blir den gamla subban glad för att jag gör vad som förväntas av mig". Trots att personen ifråga inte ens gjort mig någonting. Jag ser ned på folk för hur de går, äter, talar, klär sig etc och har alltid gjort. Under ytan har alltid bara funnits ett omänskligt förakt.

Om jag försöker vara god och snäll och tänka på omvärlden på ett positivt sätt, behandla medmänniskor med respekt etc, så gror hatet inom mig till slut till en nivå där ett raseriutbrott är ofrånkomligt. Jag tror ju inte själv på den teater jag spelar när jag försöker vara snäll.

Ändå vet jag att jag innerst inne är en god människa. Min relation till djur bevisar det. Varför har jag då ända sen förskoleåldern haft idéer om omvärlden som dålig och värdelös? Jag vet ju att jag är narcissist, men det går inte att göra något åt. Livet blir bara ännu tommare och mer hatfyllt när jag låtsas "gilla" andra.

Jag har också hela mitt liv haft dåligt samvete för att jag ser ned på andra. T.ex kunde jag i förskoleåldern sitta och inspektera bullar som någon kvinna bakat och komma fram till att det var klumpigt och lite dåligt bakade bullar etc, och då fick jag dåligt samvete och blev ledsen.

Jag brukade tycka synd om "obildat" folk redan som mycket liten. Folk med enkelt sätt och grova dialekter. Speciellt om de var snälla och välmenande, då kände jag skuldkänslor eftersom jag såg ned på dem.

Jag attackerade ofta snälla människor i ren frustration bara för att jag ville skada mig själv. Jag kände sån skuld över att se ned på dessa människor och deras vänlighet att jag gjorde de ledsna för att "ha ihjäl problemet" liksom. Om jag fick oskyldiga att gråta dog jag även inombords. Jag ville slå ihjäl den del av mig som kände medlidande och samtidigt tvingade mig att ljuga för att inte göra andra ledsna.

Egentligen kämpade jag mot min narcissism redan som jätteliten, det var först när jag blev äldre och stötte på det "hårdare" vuxensamhället som jag började utnyttja narcissismen som ett vapen för att försvara mig. Som liten var det mer en fiende inom mig jag försökte krossa, genom att desperat göra utfall mot alla de jag såg ned på. Göra mig själv ledsen genom skuldkänslor.

Jag hade stark empati som barn. Jag kände verkligen hur jag sårade andra. Jag ville såra andra, och på så sätt såra mig själv. Att försätta sig i ett tillstånd där man var förlamad av sorg och skuldkänslor dövade på något sätt hatet och föraktet som annars alltid dominerade.

Som liten hade jag väldigt utvecklat detaljsinne. Kunde t.ex se om någon lämnat ett enda fingeravtryck på någonting, och självklart "tyckte jag synd om" folk som lämnade fingeravtryck på saker. Jag förstod inte vitsen med amatörkonst eller hantverk eftersom det såg grovt och klumpigt ut i mina ögon, och jag tyckte därför synd om hantverkaren/konstnären.

Nuförtiden har jag upptäckt att jag själv blivit klumpigare, lämnar fingeravtryck på saker etc, men föraktet jag kände som barn finns fortfarande kvar.

Vad gick fel i min barndom?

Jag tror att empati ofta beskrivs som den delen av en som säger "halt" när man är på väg att såra någon. Medkänslan kommer ju efter handlingen, om det skulle vara en själv som orsakat den. Det första verkar inte vara något som du har för mycket av, i din beskrivning, det senare verkar du gotta dig i, så jag tror att det bara är ditt superego som talar oftast. Ett "empatilöst kräk" skulle inte brytt sig om konsekvenserna, inbillar jag mig. Från tanke till gärning är jävligt långt, det går att snubbla flera gånger på den vägen.

Ja, du. Fråga nån psykolog, om du har råd. Fråga dig istället vad som kan gå rätt när du är vuxen.

Jag hade också bättre detaljsinne som liten. Det handikappade mig mycket eftersom hela min värld var uppbyggd av isolerade detaljer utan helhet. Det är nog bara naturligt att det försvann lite efterhand som jag blev bättre på att uppfatta helheter när jag blev äldre.


Det kan jag relatera till. Det var okej tidigare när jag hade tydligare "specialintressen" och kunde gå in för något utan att få ångest. Numer är det mest tristess. Kan bara på riktigt uppskatta mänskligt umgänge via delade nördaktiviteter, ibland spel.

Mänskligt umgänge för mig innebär alkohol, hämningslös humor och att snacka skit om folk i timmar. Allt från Kungahuset till folk man känner. Några gånger om året eller så.

Ett mänskligt umgänge från dag till dag intresserar mig inte. Jag får inte ut nånting av dagliga möten med människor.