Såg "filmklippet" på sidan, känns som hemma i mitt huvud. Alltså ungefär så där upplever jag verkligheten - som genom ett nyckelhål. Där ute finns ondska och skräck, men även inunder. Slutklämmen är som att lyssna till en av mina uppvaknanden på morgonen, eller en av mina sömnparalyser. Alltså det jag hör inne i mitt huvud, ljuden var så klockrena.
Bang bang digadängdääääng prassel skraaap.Roligt att läsa kommentarerna om hur jobbigt folk tycker det är att ha svårlästa kartor. Walk a mile in my shoes
. Avsaknad av lokalsinne, orienteringsförmåga och en hjärna som inte kan förstå kartor. Jag gick vilse i brorsans nya hus när jag var där och kollade.
Jag tycker det verkar coolt det där, att folk får uppleva hur det är att vara riktigt sjuk i huvudet. För sådana där spel är ganska realistiska.