Det var också bra! Men då undrar den analytiska aspergaren i mig: vilket av regnet var änglagråt och vilket var gudskiss? (God's kiss??)

Har för mig att våra förfäder kunde tänka sig regnet som Frejs kiss.

Haha! Jag kom aldrig på sådant där. Däremot plågade jag min mor med frågor av filosofisk natur. Jag ställde nog fler frågor av typen "Om du var tvungen att välja mellan mig och [syskon], vem skulle du välja då?" än andra barn gör.

Själv trodde jag på fyrenigheten: Gud, Jesus, Pippi Långstrump och hennes mamma. Symmetriskt och fint, och allihop var sådana som en del sade fanns och andra sade inte fanns. Och rättvist - en pojke med sin pappa och en flicka med sin mamma. Både pojken och flickan ifrågasatte auktoriteter, gjorde goda gärningar och hade övernaturliga krafter. Mycket logiskt.

On topic har jag stannat hemma från jobbet för att jag inte riktigt kan skilja på eventuellt fortsatta/ånyo förvärrade magsjukesymptom och pms och/eller allmän utmattning. Jag vågade inte förklara det för vår ytterst neurotypiska administratör, så jag sade att magsjukan blivit sämre igen. Det innebär att jag nu måste hålla mig borta i 48 symptomfria dagar från jobbet även om jag kommer fram till att det med all sannolikheten var pms:en. Annars kommer kollegorna att noja sig och vara sura. Då kan jag inte heller med gott samvete vara ute hur som helst på ledig tid, för då har jag ju liksom skolkat. Men hämta sonen måste jag ju! Jag är nämligen rätt övertygad om att jag onödigt nojig i morse, så jag kan knappast kräva att hans pappa hämtar honom och levererar honom hos mig. Så då går jag ju dit. Tänk om någon upptäcker det och förfasar sig över att jag smittar ner på skolan, eller över att jag "smiter" från jobbet! Å andra sidan, tänk om jag trots allt smittar fortfarande! Det vore ju hemskt! Någon kanske har en krasslig farmor med nedsatt immunförsvar.

Men min bästa hypotes är att jag trots allt är smittfri, så nu sitter jag här och känner att jag borde jobba ändå. Jag har fått åthutning förut för att jag säger att jag jobbar hemma istället, för jag borde inte sammanblanda jobb och fritid utan vara på jobbet när jag jobbar och annars sjukskriva mig, så jag vågar inte ändra besked igen och säga att jag trots allt jobbar hemma. Men jag känner att jag behöver jobba ikapp. Så nu överväger jag att officiellt vara sjuk, ändå hämta min son, samt jobba hemma i smyg imorgon och kanske lite nu i eftermiddag om jag lyckas.


Hur 17 gör normisarna? Fast de kanske aldrig behöver fundera över om deras symptom är fysiska eller psykiska?

Det blir en mix av båda. Gud är större, men änglarna är fler, så medan Gud sprayar ner hela jorden med sitt urin gråter alla änglar runt om hela jorden (där de sitter på sina moln), vilket resulterar i en riktig partymix!

Den frågan kände jag aldrig ett behov av att fråga, för jag visste redan vad mamma skulle ha svarat (tragiskt och hemskt, men likt förbannat sant).

Exmaken ringde angående motorikträning vi funderar på för sonen. Han skrattade (medkännande) åt mina bryderier ovan, gav mig en eloge för att jag så samvetsgrant följer 48-timmarsregeln, försäkrade mig om att det nog var lugnt med smittrisken men erbjöd sig ändå att hämta sonen och leverera honom - på halva vägen idag och hemma hos mig imorgon. Det passade nämligen logistiskt väldigt väl med andra planer för både vår och sonens del. *puh* Go exmake, det där!

En viss lättnad iallafall. Funderade just på vad jag möjligen kunde skriva som kanske kunde få det att kännas litet bättre. Fastnade på orden "48 dagar" utan att begripa att det kanske betydde "timmar". Hoppas det inte är något värre än min autism + utmattning…

… men det där att ha svårt att bedöma andras rimlighet, se "genvägar" och vilja vara för duktig är ju en del av problemet ja…

Jo... och givetvis skulle det vara timmar. Någon måtta får det vara.

Shit, nu vill min forskningsledare ha ett snack med mig. Vad har jag gjort nu då?! Hoppas att det bara gäller artikeln vi skall skriva ihop längre fram. *magknip*