När jag idag som vanligt stegade iväg till kneget såg jag i skogen en hund som var lika cool som matmors hårfärg, men det är en helt annan historia. Lite senare i samma skog hörde jag ett mystiskt surrande ljud bredvid stigen. Det visade sig vara en humla som förgäves försökte lyfta; jag trodde först att den fastnat med bakbenet i mossan och tänkte peta loss den, men jag såg snart att den dessvärre skadat ena vingen, vilket gjorde mig lite sorgsen, eftersom jag insåg att den antagligen inte skulle överleva så länge utan att kunna flyga. Humlan kravlade omkring i undervegetationen utan att längre ens försöka flyga; den såg lite klumpig ut med sin stora bakkropp släpandes bakom sig över kvistar och diverse mossor som jag för tillfället inte brydde mig om att artbestämma. Jag kan inte laga humlors skadade vingar

Samtidigt tänkte jag att naturen har sin gång; en del mister flygförmågan och tvingas kravla omkring i undervegetationen utan att synas, medan andra föds och lever hela sina liv i densamma utan att veta om något annat.

Hmm, ja det var ju djupt och poetiskt det där.

En humlas skadade vinge kan man inte laga. En skadad människa kan man åtminstone lappa ihop någorlunda.

Finns det folk som lever sina liv i utan att vara medvetna om andras olyckor eller dysfunktioner? Jag tror att de flesta ändå besitter förmågan till medlidande och att det är det som räddar de svagare/skadade många gånger. Medlidande kan även djur/insekter känna. Det ser i allafall ut så ibland.

Alla har sin plats, undervegetationen eller underjorden är inte sämre än att vara uppe i luften. En mullvad är inte sämre än en fågel. Det är den pervertade arten människan som genom sin förvridna intelligens nått slutsatsen att flyga alltid är bättre än att gräva tunnlar i jorden. Begreppet flyga används därför metaforiskt för att beskriva framgång, insikt etc.

Humlan var missanpassad i sin nya miljö. Det gäller även vissa människor. När man slår sönder naturlig aristokrati genom demokratiska och liberala idéer bygger man det samhälle där flygförmåga värderas högre än att kunna ta sig fram i underjorden, och följden blir att fler humlor vingklipps och framstår som klumpiga och dåligt anpassade.

Vad gäller medlidande för människor så saknar jag det. Djur däremot, som humlan, den naturliga balansen, kan jag sympatisera med. Människan är ett skadedjur och jag är en agent för Kaos och Hat. De krafter som motsätter sig människans existens.

En gång när jag var liten låg det en humla på min trappa. Den såg trött/svulten ut så jag lade den på en maskros och den flög iväg efter en stund. Det var så jag övervann min fobi för humlor.

Jag har alltid haft lättare för att känna empati för och förstå djur.

Vi hade passande nog en jättehumla på besök hemma hos oss idag. Den irrade runt från rum till rum och brummade väldigt högt. Till slut hittade den köksfönstret och flög ut.

Det var säkert en av de här superhumlorna som inte har en aning om sina mindre lyckligt lottade artfränder.