Inte vet jag. Det är ju inte alls säkert att hon själv vet precis varför hon skrattade. Zombie tog upp några möjliga förklaringar. Det finns forskning som visar att människor väldigt ofta skrattar för att hantera situationer som vi inte riktigt förstår, när vi inte känslomässigt hänger med i vad som händer, diskrepansen mellan det förväntade och det som sker, sådant som är svårt och/eller tabu, och en hel del annat som inte alls har att göra med att vi tycker att någonting är roligt. Att knäcka nacken på en fisk är en absurd situation - ett litet knyck och ett helt liv är över. Utan att kunna leva sig in i fiskens föreställningsvärld har man ändå plötsligt fått sjukt stor makt över huruvida den skall fortgå eller ej. Ljudet i sig och den fysiologiska känslan av att ha brutit av nacken på rätt sätt kanske triggar något belöningssystem som lurkat sig kvar i ens gener från jägartiden, samtidigt som man vet med sig att man faktiskt dödar och tycker att man bör må dåligt av det. Kanske krockar de olika signalerna så att det blir kaos i hjärnan, och man skrattar såsom många människor gör då. Kanske är det en försvarsmekanism som kickar igång för att man skall kunna distansera sig.

Då kan jag skratta åt vad som helst då utan att det för den saken skull bör anses som fel(?)

Det beror väl på om det verkligen är så du reagerar eller om du iscensätter det med avsikt att kunna plocka en poäng. Men generellt tycker jag att det är dumt att utgå från att man har tillräcklig kunskap om andras bevekelsgrunder för att kunna sätta sig till doms över deras handlingar.

Jag kan ju alltid skylla på asperger

Tycker det låter dumt alltihopa.

Visst. Livet blir ju så mycket enklare för egen del om man kan peka på att andra är dummare än man själv, så att man har lite dumheter på tillgodokontot.

Det spelar ingen roll vad man skrattar åt, det finns alltid någon bitterfitta/kuk som gnäller att det är opassande.

Förintelser, bestialiska mord och en hel del annat ingår givetvis inte i "generellt".

Där (bland annat) tyckte jag Inco spann vidare bra. En sak jag själv kom på sedan var att för en NPF:are kan ju även det där vara en "normal" kontakt som är trög, felinställd eller sen i utvecklingen: att kunna stänga av i extrema situationer kan ju vara nödvändigt för överlevnaden. Den där försvarsmekanismen som Inco också nämnde. Dessutom kan det ju hända att man som aspergare/autist redan har det mer extremt än man själv förstår, och så behövs det bara typ en absurd situation på det…

Eller så är man aspergare/autist med sunt tänkande och därför tycker det är fel att skratta åt en annans lidande.

Eller så är man en aspergare/autist med förmågan att se gråskalor och nyanser och inte vara så snabb med att döma. Många aspergare verkar se världen i svartvitt och ha svårt med kognitiv flexibilitet, tyvärr.