Idag ska jag baka, eftersom jag glömde det igår.

Jag tänkte också på skratt som spänningsutlösare. Även av nervositet, villrådighet och sådant. Och på att man som aspergare/autist kan ha svårt att identifiera vad man känner; även känslorna själva kan nog tänkas komma i oordning jämfört med det normala. Det kan också ta länge i livet innan man blir ens någorlunda "färdigkopplad".

Man kan även (kanske också som "normal") ha sidor som är så cyniska att det skrämmer en själv utan att det behöver innebära att de är påkopplade, eller att man som vuxen väljer att koppla på dem, när det gäller. (Det kan också ge baksmälla att ha varit sådär "cynisk", eller avstängd, eller vad man ska kalla det – men även den saken kan ju vara komplicerad eller fördröjd.)

Om nu det där gick att förstå. Komplicerat kan det alltså vara. Egen erfarenhet.

Kram på dem som vill…

Tycker faktiskt att man som vuxen människa bör tänka ett steg längre. Att skratta när man nackar en fisk vad är det för sätt?
Något sunt förnuft borde man väl ändå ha? Annars är det allt sorgligt.

OnT: Boka tid hos vårdcentralen.

Ni må tycka att inlägget är puckat, idiotiskt eller vad ni vill men alla har rätt till sin åsikt.

Vari ligger det sorgliga i att ha kul(skratta) när man förbereder maten?

Ja, jo... Det är nog sant, det som du säger, Zombie.

Zombie skrev en tänkvärd förklaring här ovan. Jag känner igen mig i att använda skratt som spänningsutlösare; jag skrattar i opassande situaioner då och då och tror inte det gör mig till en ond människa.

Jag tycker inte att man skrattar åt en annans lidande oavsett om det är en fisk, människa eller annan levande varelse.

Jag tror knappast att det var själva lidandet som Sheyen skrattade åt.

Vad skrattade hon åt då?