När han som liten parvel diagnostiserades med autistiskt syndrom fick han höra att han aldrig skulle kunna lära sig läsa eller knyta sina skor. Nu tippas amerikanen Jacob Barnett, 14, få Nobelpriset.

Jacob Barnett var två år när han diagnostiserades med måttlig till svår autism. Nu studerar han kvantfysik på ett universitet i Indiana, håller föredrag vid den tvärvetenskapliga konferensen Ted och påstås ha en högre intelligenskvot än Albert Einstein, urtypen för den geniale vetenskapsmannen. Jacob Barnetts intellektuella gåvor är av sådan kaliber att han spås få Nobelpriset någon gång i framtiden.

Efter att Jacob Barnett fått sin diagnos gavs han specialundervisning som var riktad till barn med autism. Den visade sig vara helt fel för honom. I stället för att göra framsteg blev Jacob Barnett allt mer inåtvänd och slutade också att tala. Men på egen hand – när han inte gick i terapi – gjorde han stora framsteg.

– Han gjorde kartor på golvet med hjälp av bomullspinnar. Det var kartor över platser vi besökt. Han hade memorerat varenda gata, säger hans mamma, Kristine Barnett, till den brittiska nyhetskanalen BBC.

En dag tog hans mamma med honom för att titta på stjärnorna på himlen. Några månader senare gick de på en föreläsning på ett planetarium. När föredragshållaren ställde frågor räckte Jacob Barnett upp handen och besvarade dem. Han var 3,5 år och hade greppat komplicerade fysiska teorier om planeters rörelser, skriver New York Daily News.

Kristine Barnett blev övertygad om att hennes son behövde en annan utbildning än den som familjen blivit rekommenderade av vården och skolan. Hon tog själv på sig uppgiften. ”För en förälder är det skrämmande att göra tvärtemot de råd man fått av fackmän”, skriver hon in boken ”The Spark: A Mother's Story of Nurturing Genius”.

Med mamman som ett slags guvernant hemmavid blommade Jacob Barnett ut. Han fick utforska det han ville utforska. Samtidigt månade hans mamma om att han skulle få leka tillsammans med andra barn och göra sådant som barn gör.

Han är ball, men han borde inte få nobelpriset, för så vitt jag vet har han inte gjort någonting. Dessutom är jag och min man eniga om att sådana förväntningar kan ge ungen prestationsångest of doom, ifall han sedan inte lyckas med någonting.

Nix, inga nobelpris, än

Jag gillar som fan att han fick domen "autist- du kommer aldrig att göra nåt" och han bara ... gjorde som fan istället.

Jag gillar att han är nyskapande, jag gillar att han vågar gå upp på en tedtalk sådär.



Men han verkar göra det av egen kraft, mer än att nån pressar honom, och det är bra.

Så har han lärt sig knyta skosnörena? Eller har han börjat med loafers?

Roligt om det går bra för honom. Hoppas hans föräldrar och lärare vet vad de gör. Och helst även han själv förstås, men han är ju bara fjorton. Håller med Sheyen om risken för prestationsångest och så vidare.

Vore också roligt om folk på samma sätt började framhäva autister som inte stämmer in på schablonen om den naturvetenskapligt överutvecklade och känslomässigt underutvecklade pojken (i mans- eller, ibland, kvinnokropp). Det finns ju sådana, men de får inga förebilder som kan förmedla att det inte är fel på dem.

Men jag måste säga att jag inte gillar det amerikanska sättet att pusha fram folk till varje pris. Och än mindre den pedagogik mot autister som faktiskt följer av det (och av amerikanernas krav på varandra att hålla en framgångsrik fasad, och av den brist på sociala skyddsnät som piskar till ekonomisk framgång i ett ekonomistiskt samhälle på bekostnad av alla andra talanger): tvinga autistiska barn att bli normala genom att exponera dem för normala sociala krav och så vidare på heltid så att de inte har någonstans att "fly". I tron att det går, och kanske för att det just inte går att överleva som autist. Eftersom den pedagogiken var utbredd i USA sist jag hörde något undrar jag vad det var för "specialundervisning" han gick i och om han bara hade turen att vara så extremt intelligent och dessutom robust att folk i viss mån råkade få syn på vad han var tvärs igenom det han inte var trots sådan där "beteendemodifiering". Måste inte vara så, men jag undrar.

Hahahaha! JA! Han bara "fuck the system" och blev skitsmart.


Ja och det är ju det som kan ställa till det, nu när han uppmärksammas i media och bara "titta vad den här pojken ska klara av om några år!". Jag säger som Fenren: "Sådana förväntningar kan stressa ett barn till den grad att barnet istället blir t.ex. en busschaufför."

Sugis - om du inte har provat det - gör en youtubesökning på "super mario långben", resultatet lär vara helt i din smak!



Ungen hade förövrigt lika fina skor som einstein:

Cool kille!
Mer föräldrar som pushar sina barn, fast på rätt sätt. Skolväsendet är ofta döden för vetgiriga ungar.

Det där med beteendemodifikation behöver inte vara en dålig grej. Ska en autist gå genom hela livet som en kuf för att ingen varit snäll nog att lära hen enkla sociala koder, tycker ni?
Om man inte får med sig det redan hemifrån så måste man få tillgång till den lärdomen någon annanstans.
Lite jobbigt att slösa bort halva livet på att vara utanför av okänd anledning för att sedan börja imitera andra mer välfungerande när och om man någonsin ens tar sig in i arbetslivet exempelvis, eftersom man då måste fungera åtminstone litegrann som alla andra.
Det är ju delvis därför många går in i väggen, vill jag påstå, för att det är så tungt att anpassa sig och försöka lära in nya egenskaper och förhållningssätt som vuxen.
Varför inte ge autistbarn möjlighet att träna upp delar av sin sociala förmåga redan från början?

I första hand genom föräldrarna men om det inte ger något så måste det ju finnas andra alternativ.
Det är väl inget att skämmas för när det är genetiskt betingat - alla barn måste lära sig en massa saker men många barn med autism behöver även lära sig en del som kommer naturligt för barn utan autism.
Sedan är det individuellt hur fort ett barn med autism kan lära sig att fungera socialt men det borde ju gå fortare med hjälp än om man tvingas klura ut allting själv.

Där satte du ord på vad jag kände, CRA.