Drömde att jag for med ett något bedagat tåg genom det nerlagda Bergslagen. I ett f.d. gruvsamhälle, där vi for nästan i gatan, lade jag märke till underliga strävpelare på husen på den sida som vette mot oss. Jag tänkte att det kanske fanns gruvgångar med rasrisk under eller på andra sidan om oss (där det fanns någon sorts långsmal öppen plats med gräsmatta och Domuslåda på andra sidan om den) och undrade hur det gick ihop med att järnvägen gick där.
Rätt vad det var stannade vi vid ett rödljus (i gatan? bara för järnvägen?). När tåget satte igång igen sneddade det långsamt över gatan för att fortsätta på andra sidan. Precis när min vagn hade sneddat över såg jag en väldig kranbil komma från samma håll som vi. Bredare än ett normalt vägfordon och hjulbesatt som en tusenfoting. Tänkte "har han sett oss? Hen hinner inte stanna!?"
Nej – det hann hen inte. Den tunga kranbilen brakade rätt igenom vagnen efter min. Jag undkom med en halv vagnlängd (och min vagn välte inte ens), men det mesta av vagnen efter var valsat järnskrot och valsade människor och vagn och folk efter den var tillknycklade dito. Någon som nyss hade gått gatan fram försökte hjälpa upp en kvinna som i oförstående… något outsägligt… tittade på sin hand, som hängde ner tillplattad som svarta papperstrasor och inte ens blödde.
Nu fattas liksom bara att det händer också. Eller har hänt. Eller inte händer därför att jag skrev det.