… varmed jag inte vill påstå att det inte överdiagnosticeras. Jag har bara slut på tålamodet med ansvarslösa idioter som påstår eller försåtligt låter påskina att det bara gör det, och de tycks ha dominerat debatten sist jag tittade efter.

Jag vet faktiskt inte. Jag får bara en massa tankar om hur illa det skulle kunna bli, om t.ex skalan 1-3 är för liten och att det därför blir missvisande.

Hur får man veta vilken siffra man får? Jag vill givetvis direkt ta reda på var jag hamnat.

Jag har faktiskt fått intrycket av att det pågår en rätt så rejäl överdiagnostisering. Jag menar; se bara på ett visst annat forum. Det är fullt av folk där som inte har några problem (de är noga med att själva påpeka att de minsann klarar allt och har nada problem), de mobbar de som faktiskt har problem och de har ingen förståelse för de som har problem. Det är fan sjukt. Det är därför jag säger att det inte är aspergervänligt på det forumet; för det finns väldigt många feldiagnostiserade där.

De som har asperger eller autism märker man av snabbt, då kommunikationen blir mer rak, ärlig, full av förståelse, neutralitet (inga förhastade slutsatser) etc. Jag har berättat om det här för mitt boendestöd och jag tror iaf att hon förstod vad jag menade. Det är liksom skitenkelt att peka ut de som inte hör hemma i sådana communityn. Men de får hänga där om de vill, men då får de tåla att det finns envisa autistiska brudar (jag) där. Jag hukar inte och slickar röv på någon. Jag lindar inte in någonting. Jag är en ärlig, godhjärtad tjej. Detta vet de som inte tar för givet att min brutala ärlighet är menad att såra. Jag är sällan elak mot folk. Faktum är att det enda som får mig att vilja vara elak är när det handlar om hämnd. Jag är extremt hämndlysten, men ogillar faktiskt att inleda med bråk och har inte gjort det särskilt många gånger, på grund av att snällheten inom mig förbjuder mig att göra så.

Oh, btw: bebis sprallar runt i magen på mig nu, hahahaha...

Rakhet är ju inte det enda asperger/autismkriteriet. (Formellt sett är det inte ens ett kriterium, det är snarare en vanlig följeslagare till de kriterier som finns.)

Och man behöver ju inte vara 0% eller 100% aspig/autistig. De flesta, både med och utan diagnos, finns väl litet varsomhelst däremellan skulle jag tro. Om man då får diagnos eller inte kan även bero på ens livssituation: om man har det så omkring sig att ens aspiga drag, så mycket som man nu har av dem, orsakar handikapp eller inte.

Många har också lärt sig maskera vissa yttringar av sin autism. En del så väl att de har tappat bort sig själva på kuppen och är förvirrade, andra har lyckats göra sig mer entiska på riktigt men har ändå sin autistiska kärna kvar. Det är inte säkert att någon av de sorterna har ett mer autitiskt beteende kvar att återgå till. Till exempel om man har blivit så illa behandlad när man har varit aspigt rak att man har blivit reflexmässigt rädd för att vara det.

Men jag har sett att du har farit illa på grund av ditt sätt att vara autistisk och jag blir ledsen av sådant. Hoppas du inte tar det här som något ifrågasättande av det.

Ja, självklart kan folk förändra sina beteenden, utvecklas osv och därmed inte ha ett lika stort handikapp, kanske. Det är när dessa människor inte har någon som helst förståelse för oss som bevisligen har stora problem i vardagen som mitt tålamod tvärt tar slut. Jag blir extremt provocerad av att bli kallad alla de där elaka grejerna av folk som hävdar att de själva har aspergers. Kommer den där entiska elakheten på köpet, eller? Man blir ju deppig för mindre.


Hihihi!

Det blev ett snabbt svar nu, för jag ska tydligen äta middag nu! Förlåt för eventuellt slarv! Kikar in här sen igen!

Som bäddat för bekymmer.
Man anses inte ha behov innan en läkare bekräftat det. Idag görs den bekräftelsen via diagnosen. Skall behovsprövningen ske hos den som beslutar om hjälpen lär det sluta i katastrof.

Mhm. Låter ju oroväckande förstås. Viktigt med en utförlig utredning, med andra ord.

Det trodde jag att det alltid har varit!

Jo. Så därmed blir förhoppningsvis skillnaden inte så stor. Men jag tänkte att det blir än viktigare hur utredningen dokumenteras, vilka behov som specificeras i den. Det räcker inte att säkerheten i bedömningen är stor, utan utredarna måste också vara bra på att få alla nyanserna på pränt.

Då har nog jag tur där, för det står så himla mycket om mig i mina journaler. Alltså... Om man läser mina journaler så vet man det mesta om hur jag är som person (samt vilka problem jag har och har haft).

Eller hur menar du med "nyanser", liksom?