Jag är rasist. Jag anser att vissa raser är mer värda än andra men att stora variationer förekommer även inom enskilda raser.

Jag stöder idén om folkmord. Tanken på folkmord är inget som stör mig överhuvudtaget. Jag ser det som något väldigt sunt.

Jag har noll medlidande med t.ex föräldrarna till tvååriga iraniern Elin som blev överkörd och dödad av migrationsverkets personal. Jag anser istället att även andra flyktingar borde få samma behandling innan de deporterades. En rent sadistisk grej.

Jag tycker inte synd om de svältande barnen i Afrika. Jag är snarare skadeglad.

Varför ska rasism, som i grunden bygger på hat, vara så omgärdat med lögner och propaganda? Man ska prata om folkgemenskap hit och etnopluralism dit. Jag hatar andra raser och vill att de ska dö. Så enkelt är det för mig. Är jag den enda ärliga rasisten?

Det där att hon blev påbackad av just migrationsverkets bil är helt underbart roligt .

Inte för att jag delar dina åsikter.
Men ärligheten i sig ger en viss respekt, önskar fler vore ärliga.

Jag funderar på att skicka ett hånfullt brev till föräldrarna. Få det att se ut som kondoleanser men i själva verket skratta dem rakt i ansiktet.

Det var en ung iranier i min stad som dog för flera år sen. Istället för att skriva något i stil med "kommer aldrig glömma dig, RIP" etc på hans minnessida så skrev jag i min blogg istället att jag hoppades att han inte skulle komma att begravas på svensk jord (han dog utomlands) och att en sån begravning hade varit likvärdig med att börja dumpa slaktavfall på kyrkogårdar.

Varje gång en ung blatte dör brukar jag göra en liten grej av det, skriva hånfulla saker på internet och attackera den dödes karaktär.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6932695.ab

Migrationsverkets ungdomsavdelning som varit i farten?

En kosovoalban på cykel blev påkörd, haha. Obetalbart. Det är ju som att ta ett talessätt bokstavligt.

En sak som bekymrar mig djupt är hur yttrandefriheten förtrycks. Jag känner verkligen INGET medlidande, faktiskt bara skadeglädje, när ett blattebarn dör. Däremot är det inte alltid okej att säga att man hatar ett visst folkslag och vill se det utrotat.

Det är ju min personliga åsikt. Jag måste få uttryck den. Ärlighet är alltid bäst, även när den kränker och sårar.

En annan sak är att jag under hela mitt liv fått motta mordhot från arbetarklassdrägg och blatteundermänniskor, ofta enbart för att jag var "annorlunda" och vägrade vika mig för mobbning. Polisen och skolan och andra myndigheter har aldrig gjort någonting. Det är som om det är fritt fram.

Däremot, skulle jag börja skicka direkta hot till svartskallar eller skriva under med mitt namn att jag önskar att namngiven person dör etc, då hade det säkert hänt saker.

GE MIG MIN YTTRANDEFRIHET. Det är bara ord, det måste folk tåla.

Jag längtar verkligen efter att kunna skriva "folkmordsbloggen" med namn och bild på mig själv, och helt ärligt uttrycka vad jag känner utan att riskera juridiska konsekvenser.

Jag hade varit så lycklig om jag fick kränka och hata hela folkgrupper öppet och skriva under med mitt namn.

När jag gick i mellanstadiet var det mestadels svenska elever där. Vi hade några invandrare från så kallade förberedelseklasser som var med på lektionerna ibland. Chilenare, Polacker bland annat. Och så en så kallad palestinier som hette Muhammed.

Jag reagerade inte nämnvärt på att de här människorna var i vår klass ibland. Tills en dag när vi skulle ha geografi eller vad det nu kallas, kartböcker å sådant. Då sade folk: Säg inte ordet Israel, Muhammed blir jättearg då, säg inte Israel!!. Minns inte om det rentav var så att klassföreståndaren sade det också.

Det blev jag skitförbannad för. Det stod ju Israel i kartboken, det finns inget jävla palestina! Jag hatar sådant där, liksom en person kommer in i en klass och då ska alla andra hålla reda på hans vanföreställningar, annars blir han arg? Tur att jag var mer eller mindre helt tyst för det mesta i skolan på den tiden. Men jag tänkte i mitt stilla sinne, palleballe palleballe palleballe. Och så röstade jag på Israel i schlagerfestivalen . Israel finns visst.

Det var ju egentligen inte Muhammeds fel det där, utan läraren skulle ju ha ställt sig upp och sagt - här kallar vi det för Israel, och därmed basta!

På vilket sätt var det reko mot honom att vi andra förbjöds att kalla Israel för Israel?

Innan jag upptäckte att många av fördomarna mot judar stämmer så brukade jag öppet försvara Israel. Lärarna på min skola när jag gick i sjuan hejjade på blattarna i rena pogromer, mer än en gång gick det förbi kroknästa, pissdoftande araber eller iranier som med iskall vitlöksandedräkt bräkte i mitt öra "Hidler borde avsloodad deed haan påboorjaaadäää!". Lärarna såg eller hörde aldrig någonting och trots att den skola jag gick på det året var en riktigt kriminell gangsterskola så valde man att lägga locket på och se åt andra hållet med vad blattarna gjorde.

Mycket av lärarnas rädsla och svenska feghet togs istället ut på mig. De omdirigerade sin oförmåga att hantera blattarna till att göra mig till skolans ensamma syndabock. Om jag blev mordhotad och ensam fick stå och försvara mig mot en grupp på tio skränande blattar som ropade hot och okvädesord så kunde lärarna gå förbi och vinka som om allt var helt normalt. Ibland kunde de komma dit och dra mig därifrån med våld och sen förklara för blattarna att "han har en hjärnskada, en sjukdom som kallas Aschberger. Ni ska inte bry er om honom" trots att de börjat hota mig och jag sen ensam varit tvungen att försvara mig.

I synnerhet iranier utnyttjade all skit lärarna snackade om mig och min syndabocksstatus till att glorifiera sig själva. Osäkra blattar med svag identitet, merparten 2 år äldre än mig eller så, kände att de fick ett högre värde som människor när lärarna gick ut i klassrummen och proklamerade att Josef var undermänniska.

Mitt fanatiska stöd för Israel och anledningen till att jag t.o.m tänkte konvertera till Judendomen var ett direkt resultat av den behandling jag fick utstå från invandrare och lärare. Det var en protest mot den svenska fegheten. Jag såg på nyheterna var och varannan kväll hur Israel dödade svinen som trakasserade mig. Hur Israel behandlade detta mänskliga avfall som om de var insekter. Hur Israel begick ett aspergerberäknande folkmord mot det jag än idag uppfattar som mina fiender.

Jag har dock senare återupptäckt min egen tyska släkt och börjat identifiera mig som german snarare än svensk. Sverigehatet består, liksom rasismen mot sandnegrerna, men idag söker jag inte skydd hos judarna utan i min egen identitet som etnisk tysk. Tyskarna, ett av naturen rasistiskt folk. Jag har nog t.o.m Adolf Hitlers blod i mig på riktigt. Min släkt är österrikare och många har drag som liknar Hitlers. Det excentriska finns där också.

Jag drömmer om en fullständig utrotning av alla blatteinvandrare i hela Europa. Så mycket hatar jag dem. Hela det fega svenska grissamhället är min fiende. Jag är tysk, inte svensk. Jag hatar svenskar.