Jag har skrivit en blogg om hur det vart för mig att ha asperger och hur det var i samband med att jag flyttade hemifrån samt hur myndigheter behandlat mig och så vidare. Jag tror nog många här på detta forum skulle tycka det är intressant och vem vet, nån kanske t.o.m. känner igen sig. Till saken hör den att jag bland annat fick bo på gruppboenden i cirka 3 år efter jag flyttade hemifrån men för att läsa hela historien så får ni gå in på;

http://vastergotland.blogspot.com/

Inget i bloggen är varken överdrivet eller påhittat utan det är vad jag vart med om och hur jag reagerat på detta. Kom gärna med kommentarer och säg vad ni tycker efter ni läst om ni vill. Tack för ordet.

ETT jättelångt inlägg istället för många små? Det var första gången jag har sett det!

Välkommen hit till vårt forum!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver!

Du verkar inte alls lida av asperger. Diagnoser är bara ett verktyg för att stämpla folk och få dem bort ur samhällsgemenskapen, då öppnas dörrar för kontroll, insyn, negativ särbehandling osv.

Jag fick flytta hemifrån med hjälp av SOC och prackades även jag på en massa handikapphjälp. Dock så fick jag det lindrigare när det kommer till SOC-hjälpen och lägenheten.

I praktiken fick jag en vanlig lägenhet från början, men med andrahandskontrakt så att jag då skulle måsta bevisa att jag kunde sköta den i tre års tid. Detta var jag nästan klar med förra året men det skedde olyckliga saker som lett till att jag hamnat på ett annat ställe tills vidare.

Mitt problem blev aldrig LSS-boende. Jag har haft SOL-team (det mobila teamet) istället. Men visst har folk från SOC och Vuxenpsyk försökt övertala mig i efterhand att acceptera att flytta till LSS-boende, men det tänker jag inte göra.

Mitt problem var istället med gode mannen som styrde som en förvaltare.. Och när jag och han samarbetade dåligt så ansökte han om att få bli förvaltare och vann i rätten. Min kamp har därför mer varit emot detta förvaltarskap. Men situationen med SOL-team och SOC har varit ganska lik din, men inte lika illa för mig. Kampen mot förvaltarskapet har varit min motsvarighet till din kamp mot SOC-kärringen. Man kan säga att förvaltaren och hans medlöpare inom samtliga myndigheter har ställt till ett helvete. Ju mer man försöker bli fri ju mer drar de åt snaran runt halsen på en.

Jag hade också en journalskrivare ett tag. BUP-personal skrev om mig under högstadiet, dessa uppgifter har sedan resulterat i förvaltare osv. Jag fick aldrig diagnosen asperger utan de bedömde att jag led av "Autistiska drag: Icke verbala inlärningssvårigheter" efter tester och en neuropsykiatrisk utredning. Men en person på BUP skrev senare att denna diagnos var asperger vilket har inneburit att alla beslut om SOL-team, lägenhet via soc, förvaltare samt läkares bedömningar på vuxenpsyk har utgått från att jag lidit av just asperger.. De påstod även att jag led av "marginell mental retardation" på BUP och detta ströks ej innan jag fick göra en ny utredning förra sommaren 2012, när det gamla resultatet var från 2006.. Jag har aldrig varit lätt retarderad men tyvärr så skrevs det en sådan diagnos till följd av att en kurator på BUP ansåg detta.

Jag är imponerad av din historia. Du verkar dock inte ha haft asperger med tanke på att du hade flickvän och grejer. Mvh Victor Nygren.

Sorgliga historier och heroisk kamp som inte borde ha behövts, det jag har orkat ögna med min koncentrationsförmåga som är nästan noll. Ursäkta om jag inte kan säga mer för tillfället, men välkomna till forumet båda två.

Dock, det här:

måste jag säga mot direkt. Det finns massor med folk som tror det här, även bland diagnosticerande läkare, och det är bullshit. Det är naturligtvis möjligt att du inte har asperger, mr_nygren, men förmåga till kärleksliv är inget kriterium.

Det går att ha asperger och vara till det yttre helt "normal" och till och med "lyckad", med bra jobb, familj, umgänge, inga problem med yttre smidighet, social ömsesidighet och ögonkontakt och hela klabbet. Den beramade "empatin" kan vara bättre utvecklad än hos de flesta. Man kan fortfarande kvala in för diagnosen "aspergers syndrom" eller motsvarande autistiska. Det kan sitta i vad det har kostat en att utveckla allt det där man klarar, vilket utgångsläge man gjorde det ifrån och vad det fortfarande kostar en att upprätthålla. Det kan sitta i vad man klarar av i livet jämfört med vad man hade kunnat klara av, om man hade sluppit sinkas av och ständigt behöva kompensera för så mycket inre hinder i form av till exempel igångsättningsproblem, rigiditet, svårigheter att se sammanhang, över- eller underkänslighet för olika saker, att vara tvunget att medvetet tänka ut en massa som andra gör automatiskt.

Hej Zombie:

Ja, det är sorgligt att det kan bli så när man fått en diagnos elelr flera diagnoser och sen ska "flytta ut med hjälp av SOC". Synd också att föräldrar är så dumma att de inte förstår vilket helvete diagnosticerade unga får gå igenom. Om t.ex. mina föräldrar förstått bättre så hade jag fått bo hemma tills dess att jag hade ett jobb och sen så hade man kunnat flytta ut som en normal person och fått ett bra liv. Inte som det blev, att med SOC-hjälp få hjälp att flytta ut.. För då kommer gode män och LSS-insatser på köpet.. Och dessa insatser och denna sortens hjälp är inte så bra som man kan bli intalad likt mina föräldrar blev av SOC.. Nej, det är rent och skärt förtryck och rena övergreppen..

Tack för välkomnandet =).

Okej, det kan mycket väl vara så. I mitt eget fall så har jag alltid haft svårt för att få en brud. Däremot så var jag väl som de flesta andra under barndomen och hade många polare. Kvinnliga vänner ja, men de ville aldrig gå steget längre.. Ja, bortsett från i förskoleåldern! Ofta är jag kär i en tjej/kvinna men det blir inte besvarat. Att skaffa manliga vänner har däremot aldrig varit ett problem för mig.

Tyvärr så har all skit de senaste fyra åren med start 09 raserat mitt självförtroende inom vissa områden så att det inte längre är starkt som förr inom dessa områden. Jag upplevdes nog av alla som en normal unge, men sen förstörde BUP allt under högstadietiden. Mina föräldrar må ha fortsatt att behandla mig och min tvillingsyster (som också besökte BUP och som fick likadana diagnoser som mig) som normala svenskar och omgivningen likaså. Tyvär så begick mina adoptivpäron ett misstag när de gick till barnpsyk under högstadiet, ett misstag som orsakat ett helvete senare när SOC läser om en och går helt efter de diagnoser som står.

Jag blev en diagnos, och var inte längre en "normal svensson".

Alla andra myndigheter behandlar mig precis likadant och det leder till dagens situation. Men visst, du kan ha rätt i att bara för att jag har svårt att få en brud så betyder inte det att alla med liknande diagnoser har det.

Jag är osäker på om jag har asperger. Testresultaten kom fram till att jag bara uppfyllde tre kriterier av sex. Men när jag läser om asperger på en sida så känner jag igen mig i vissa avseenden.

Om dessa tre kriterier är så pass att det kraftigt sänker kvaliteten på ditt liv så skall du acceptera diagnosen.

Kriterierna var kopplade till utredningen från 06 när jag var 16 år och hamnade i mkt konflikter både i hemmet och på skolan. Dock knappast enbart på grund av mig själv.

Men i en annan utredning från förra sommaren så kom de fram till även där att det inte räckte för en aspergerdiagnos. Det som får mig att fundera är det faktum att mkt stämmer in på mig från ungdomen av det som står om asperger på en sida om neuropsykiatriska diagnoser.

Ifall jag led av diagnosen asperger så kan det ha påverkat saker under högstadiet. Men i dagens läge är det enda som ställer till problem för mig diverse myndighetsbeslut.

Man har inte alls rätt till sjukpenning per automatik om man har aspergers. Man har heller inte rätt till det resten av sitt liv pga sin aspergers. Allt sådant handlar om individens förutsättningar och beroende på hur omfattande ens funktionshinder är.

Det där vet jag mer än väl, mitt avslag till ansökan om aktivitetsersättning på halvtid blev avslagen förra året och det var sista droppen som gjorde mig totalt utbränd. Vi håller på att göra en ny ansökan, jag fyller 30 i juni, så vi håller på att samla information för fullt, men jag är fortfarande så orolig över att få ett till avslag.

Jag skriver om detta i min egna blogg, om någon är intresserad? Jag skriver inte enbart om AS, men eftersom jag har AS så kommer det ändå med på sätt och vis i de flesta av mina inlägg

Okej. Själv har jag aldrig fått avslag (100% ersättning), men jag stör mig på när folk hävdar att "vi alla med AS kan fååååååå för det har vi rätt till!", då det helt enkelt inte stämmer. Dessutom uppmuntrar sådana ord folk till att lura till sig diagnoser, då många är fruktansvärt pengakåta och gör det mesta för att få skattebetalares pengar och kanske även någon "skojig" medicin att lattja runt med. Det finns gott om sådana människor, har jag märkt. Sådana människor kommer i slutändan att förstöra för oss som faktiskt behöver ekonomiskt stöd.

Jag använder inte ens all hjälp som jag har rätt till (ja, då menar jag faktiskt det som jag har "rätt" till, då jag tackat nej till massor av grejer). Jag har inte skaffat tandvårdskort, t.ex. Jag betalar hellre "själv" (= aktivitetsersättningen). Jag har inte ens bostadsbidrag (men det tycker ju folk att jag ska skaffa nu och det vore schysst mot min man också...).