Nämen åh, CodeRedAlert -
!
Det
gick faktiskt bra. Riktigt bra. 100-150 pers skrattade med mig, nickade och hummade och var intresserade. Eller tja, alla var säkert inte det. Men de flesta hade jag faktiskt med mig. Jag lyckades showa och ge liv åt mina exempel samtidigt som jag fick fram poänger om viktiga allvarliga saker. Men då skall ni veta hur förfärligt USEL jag har varit på att föreläsa. Jag skäms än idag över att de stackars studenterna jag hade i början, som skuldsatte sig för att kunna studera, var tvungna att dras med
mig. Fy fasen... Kursvärderingarna för mina föreläsningar de första åren... Man kan dö av skam för mindre.
Att prata inför folk har alltid varit min stora skräck. I skolan skrattade de andra rått och hånfullt åt mig när jag stod där och stammade, skakade på benen och med mina alldeles för många papper, och talade som en bok för att jag inte kunde formulera mig spontant (hade knappt något hum om vad som egentligen var ett gångbart talspråk, även om jag försökte
memorera vad jag trodde var hyfsat naturliga fraser - vilket det naturligtvis inte alls var). Den känslan satt kvar så ohyggligt länge. Jag trodde aldrig att den skulle gå över. Aldrig någonsin. Men det gjorde den faktiskt! Helt otroligt! Idag kan jag faktiskt hålla föredrag. Ofattbart! (Och kursvärderingarna blev bättre och bättre de också.)
Så... idag skall jag vara lite nöjd med mig själv, faktiskt. Kanske t.o.m. unna mig att se den där filmen som jag har lånat i flera månader och strax skall lämna tillbaka.
Men varför gnager otillräckligheten i mig ändå? Skammen?
Hånet från skoltiden finns ännu där som en dubbelexponering över nuet, envisa ekon från det förgångna. Blir man någonsin kvitt dem helt?