...hålla föredrag för över hundra pers - och jag har inte gjort färdigt powerpointpresentationen än.

Ta det lugnt

Packa

Det kommer att gå strålande på grund av dig.
Bara på grund av dig.
Du är sådan.

Idag ska jag försöka uppbåda energi nog till att göra lite hemmastädning och så. Vaknade nyss. Helt ur lag.

Nämen åh, CodeRedAlert - !

Det gick faktiskt bra. Riktigt bra. 100-150 pers skrattade med mig, nickade och hummade och var intresserade. Eller tja, alla var säkert inte det. Men de flesta hade jag faktiskt med mig. Jag lyckades showa och ge liv åt mina exempel samtidigt som jag fick fram poänger om viktiga allvarliga saker. Men då skall ni veta hur förfärligt USEL jag har varit på att föreläsa. Jag skäms än idag över att de stackars studenterna jag hade i början, som skuldsatte sig för att kunna studera, var tvungna att dras med mig. Fy fasen... Kursvärderingarna för mina föreläsningar de första åren... Man kan dö av skam för mindre.

Att prata inför folk har alltid varit min stora skräck. I skolan skrattade de andra rått och hånfullt åt mig när jag stod där och stammade, skakade på benen och med mina alldeles för många papper, och talade som en bok för att jag inte kunde formulera mig spontant (hade knappt något hum om vad som egentligen var ett gångbart talspråk, även om jag försökte memorera vad jag trodde var hyfsat naturliga fraser - vilket det naturligtvis inte alls var). Den känslan satt kvar så ohyggligt länge. Jag trodde aldrig att den skulle gå över. Aldrig någonsin. Men det gjorde den faktiskt! Helt otroligt! Idag kan jag faktiskt hålla föredrag. Ofattbart! (Och kursvärderingarna blev bättre och bättre de också.)

Så... idag skall jag vara lite nöjd med mig själv, faktiskt. Kanske t.o.m. unna mig att se den där filmen som jag har lånat i flera månader och strax skall lämna tillbaka.

Men varför gnager otillräckligheten i mig ändå? Skammen?

Hånet från skoltiden finns ännu där som en dubbelexponering över nuet, envisa ekon från det förgångna. Blir man någonsin kvitt dem helt?

Skulle jag också vilja veta. Men, enligt min erfarenhet har det blivit bättre. Nu tänker jag inte längre "Ge upp, [mitt namn]" när jag spelar schack. Senast meddelade jag till och med en annan spelare som försökt få mig att tro på mig själv att om jag gör något bra drag så beror det inte på tur.

Trevligt att föredraget gick bra.

Tack Meppe! Klart att det inte bara kan bero på tur när du gör ett bra drag! Det finns väl inte särskilt mycket utrymme för tur i schack överhuvudtaget? Skitsvårt ju! Och jag tycker att du verkar skärpt.

Det kanske aldrig försvinner helt, de där ekona? Men man kan vända på saken och se det som ett måttstock över personliga framgångar och vart man kommit i livet - från hur det varit och var man står nu?
I ditt fall är det ju väldigt påtagligt.

Men det funkar även om man inte lyckats så himla bra - det mesta i vuxenlivet är ändå ljusår från var man stod som en mobbad, missförstådd ungdom, antar jag.

Den där skammen och otillräckligheten däremot - självkänslan igen som spökar?

Spelar mycket på känsla. Det kan vara att ett drag ser bra ut, men jag kan inte säga exakt varför. Så jag gör det, och några drag senare brukar jag få veta om det var bra eller inte. Det var vid ett sånt tillfälle som jag hade mitt senaste "det var tur"-utbrott, mot tidigare nämna spelare. Men, jag tyckte att jag gjorde det enda draget som inte skulle leda till att jag förlorade. Sedan flyttade han, och jag gjorde igen vad jag tyckte var det enda draget. Efter det påstod han att jag var kvällens bästa motståndare, och det var i sista ronden.

Säga upp gamla lägenheten, betala räkningar, handla, supa mig drängfull på folköl och titta på Silent Hill Revelations.