Jag är lugn och ganska dyster idag. Min mormor gick bort för tre år sedan och på mindre än ett år har nu även min farmor, min farfar och min morfar lämnat livet. Jag har inte haft möjlighet att gå på mina farföräldrars begravningar då de ägt rum i Nya Zeeland, men idag är det dags för morfars begravning.
Morfar hade många egenskaper jag värdesätter: Han var lugn, känslig, behärskad, eftertänksam, intelligent och specialintresserad. Han höll familjen högt och var väldigt omtänksam men oroade sig till följd av det en del för såväl mig som för andra släktingar. Han var ganska tvångsmässig och hade tics, precis som jag.
Han kunde vara väldigt inrutad och hade bestämda uppfattningar om mycket, men var samtidigt öppensinnad.
Jag önskar så här i efterhand att jag skulle ansträngt mig mer för att komma nära min morfar. Jag är visserligen själv sådan att det tar lång tid att verkligen lära känna mig, men han var mycket mer sluten än jag är. Inte förrän alldeles på slutet kunde han ringa och säga att han hade ont, kände sig ensam eller kraftlös eller något annat, trots att han hade hjärtproblem och krämpor flera år innan han somnade in. Han var kanske lite överdriven i sin vilja att inte belasta någon med sina problem. När han väl kunde göra det, var det som att han hade gett upp allt.
Även om jag nu önskar att jag skulle lärt känna min morfar bättre, var han en speciell person för mig. Jag upplever mig vara väldigt olik mina föräldrar men känner igen mig mycket i min morfar. Vila i frid, morfar - ingenjör, sportfiskare, språkfascist och Göteborgs-nörd.