Även på stora tröga naturligt konservativa håll börjar man inse den politiska kapitalismens avigsidor. I alla fall en del av dem. Ett litet exempel jag råkade ramla på nu:
http://www.newscientist.com/article/mg21829122.800-the-hidden-costs-of-austerity.html

Men frågan är vad det någonsin får för praktiska konsekvenser. Överklasser som har kapat all identifikation med resten av samhället brukar sitta som berg så länge de har allt att vinna, och det har den "legala" finansmaffian fortfarande. Och skulle de inse att läget är desperat tenderar de att tycka de har allt att vinna på att skyffla över desperationen på alla andra först. Visst, östblocket föll ju fast det såg ut att vara gjutet i berg. Men "två under i samma livstid" som i någon gammal anekdot…?

Den legala maffian i öst var ju trots allt fattig, i sitt sammanhang. Den i det globaliserade väst är inte det.

Jag måste ta mig tiden att skriva ner logens ed i riket. Jag vill också svära "evig trohed till videnskaben" och att förevigt bekämpa det ockulta

En intressant liten text om den svenska funktionsateismen, kompromissen mellan kyrkan och partiet.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gud-har-alltid-oroat-rorelsen

Men slutklämmen är lite fånig, även den religiösa gruppen som helhet är numera så liten att ateisterna inte behöver kompromissa längre.

Suck, missionerande ateister som inte inser att de är precis lika religiösa som någon annan troende och konkurrerar med dem på precis samma sätt som de religiöst troende kan göra inbördes. Det hänger förstås på vad du menar med "den religiösa gruppen" – kunde man ha tänkt, om du inte direkt hade ställt den mot "ateister" och därmed visat att du (rimligen) innefattar agnostiker, "privatreligiösa" med flera i den. Men om vi köper den konstiga definitionen är den inte liten – ens i Sverige.

Medvetande eller föreställningar (välj själv) om översinnliga saker kommer att finnas kvar så länge människor upplever eller anar dem (även alldeles bortsett från att det också finns de som längtar efter dem). Det är lika enkelt som att folk fortsatte vara medvetna om himmel och måne och sol genom alla de tider då det inte fanns något (i varje fall inomsinnligt) sätt att ta reda på vad de var eller belägga att de inte var någon sorts illusioner.

Och precis som med idéer på alla andra områden kommer folk att bygga system av även av dessa, och försöka samla anhängare kring sina system, och vissa av de personerna kommer att vara otrevliga maktmänniskor eller verklighetsblinda testuggare.

Som det slags människa som inte har sinne för just den här sidan av det mänskliga livet kan man välja att antingen bekämpa det som är (möjlig eller någon sorts) verklighet för dem som har sinne för den, eller att, som folk gör på andra områden, bekämpa missionärer, idéer och organisationer när och där man ser att de urartar – men inte bara för att de finns. Väljer man det förra kommer man att lyckas på ungefär samma sätt som de blinda skulle lyckas om de försökte övertyga oss som (ännu) ser om det onödiga i synintryck eller de som är totalt ointresserade av musik oss andra om att musiken borde avskaffas; väljer man det senare kommer man troligen att kasta mindre av sina krafter i sjön på saker som inte länder mänskligheten till gagn och få mycket mer gjort mot religionsmissbruk.

… förutom att det andra alternativet, till skillnad från det första, också visar litet respekt för andra (även "upplysta", "sansade" och "intelligenta") människor och deras verklighet. Fast det är klart, anser man att ens egen sida har ensamrätt på de egenskaperna så…

… ska man heller inte bli förvånad om de man frånkänner dem tar till lika aggressiva metoder tillbaka. Och då bör man ta sitt ansvar för att världen inte blev bättre.

Med andra ord: här gäller samma lagar som i resten av politiken. Och som i de privata relationernas värld.

************************

Intressant exposé, glömde jag säga. (Den länkade.)

Jag tänker mig väl att ateismens seger är när religion reducerats till oorganiserad privatreligion så den inte är nån stor social kraft längre. Då slipper man konservatismen som brukar höra till religionen.

New Scientists senaste ledare handlar om kvardröjande effekter av stress på folks genetik: http://www.newscientist.com/article/mg21829122.800-the-hidden-costs-of-austerity.html

Som sagt förut, jag tror inte det är religionen konservatismen hör till. Vi kunde notera en väldig konservatism i antireligiösa stater (Sovjet, Albanien osv.) och vi kan se den i alla rörelser som försöker kontrollera människor invändigt. Vi kommer också att se den i din idealstat. Hinsides domare är bara så tacksamma att hänvisa till att man naturligtvis är dum om man inte gör det. Östkommunismen använde "vetenskapen" som en sådan de facto-metafysisk instans, och detsamma gör troende ateister eller ateismförespråkare som du. (Vilket faktiskt är en fullständigt vetenskapsvidrig inställning till vetenskapen – vilket säger en hel del om vad det i själva verket handlar om.) Den politiska kapitalismen använder "marknaden". Och alla kräver de i princip samma askes av sina undertryckta.

Det är själva människan du kämpar mot, och henne är det bättre att samarbeta med.

… som en övning i lydnad och disciplin, rimligen. Inre sådan. Och hela den här förtryckskoreografin tycks ju ha väldigt djupa rötter i oss – instinktiva – så bara det gör den farlig att flörta med.