Så nu hände det. På hemväg från affärn blev jag knuffad med flit av en liten ligist som inte hade kommit i målbrottet (eller ur det) men var minst lika stor som jag. Sedan stod han och skrek efter mig och försökte mucka. Han hade en kamrat med sig. Jag undvek att titta bakåt. Kom undan med blotta förskräckelsen.

Men tanken väcks ju om man borde beväpna sig på något sätt. Jag vet ju vilken sida jag står på. Precis som antagligen de flesta amerikaner som skaffar skjutvapen gör. Det mesta onda görs nog med de bästa avsikter, ibland till och med av nödvändighet. Själv tror jag inte jag är bättre slagskämpe än de flesta tjejer, jag vill absolut inte ta risken att behöva gå omkring med en okänd mängd misshandelsskador till alla problem jag redan har, och jag måste kunna ta mig utanför dörren.

Så förfärligt! Vilken liten skit!

Jobbat.

Ätit frukost på balkongen.