Prommenerat i solen

Sett en dokumentär om rättegången mot Eichmann.

Så nu hände det. På hemväg från affärn blev jag knuffad med flit av en liten ligist som inte hade kommit i målbrottet (eller ur det) men var minst lika stor som jag. Sedan stod han och skrek efter mig och försökte mucka. Han hade en kamrat med sig. Jag undvek att titta bakåt. Kom undan med blotta förskräckelsen.

Men tanken väcks ju om man borde beväpna sig på något sätt. Jag vet ju vilken sida jag står på. Precis som antagligen de flesta amerikaner som skaffar skjutvapen gör. Det mesta onda görs nog med de bästa avsikter, ibland till och med av nödvändighet. Själv tror jag inte jag är bättre slagskämpe än de flesta tjejer, jag vill absolut inte ta risken att behöva gå omkring med en okänd mängd misshandelsskador till alla problem jag redan har, och jag måste kunna ta mig utanför dörren.

Du gjorde nog rätt, annta att du haft ett vapen och den lille skithögen fått av dig det? Inte bra! Om du skaffar ett vapen dra aldrig fram det om du inte kommer att använda det. Jag brukar spänna ögonen i de asen och ta ett litet snett steg in i deras väg och ramma dem, de har bara en stor käft som täpps till om man inte backar.
Men är de i större flock så kan det vara smartast att försöka undvika att provocera om man inte bär vapen, då är det bara att göra hål i skiten.

ur Doktor Glas, 1905

Trist Zombie... kunde inte låta bli att posta de här raderna, trots hur väl jag vet hur just du väl känner Söderbergs rader om det svåra i att vara en liten "människa", om än med en så stor skada.

db som inte vill ont men blir så jäkla förbannad på sånt här som ställer till så mycket skada!!!

Mina sympatier för att du ändå inte gjorde dig olycklig på f-n skapet... i pur rädsla kan man faktiskt göra mer än vad man trott sig klara av och det utan någon som helst avsikt än att försvara sig.

En liten men dock en (klen) tröst för mig är: när jag utan att kunna tänka men i en ren förskräckelse svalt min rädsla och ändå tagit mig ur situationer... och kommit undan med att inte ställa till mer skada än till förtret för just mig själv (adrenalin och kortisol måste ändå få sin omsättning) är att jag lite fegt men ändå hämdlystet tänkt att om fånskåpen fortsätter på våldets bana är det någon annan än jag som får bli deras fall, menar att oundvikligt kommer de stöta på någon som visar dem tillrätta... själv är jag inte den som gör det som jag ändå en tid efteråt känner en så enormt stor lystnad till...

Nu är jag ju inte så väldans kristligt religiös av mig men tycker ändå om just de här raderna...

Och som fortsätter...
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess gullsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga all rätt,
och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

db

till Zombie.
Tänk inte för mycket på det där, dummingar finns överallt, det har antagligen inget med just dig att göra.

Tack för omtanke med mera alla tre. Det gjorde skillnad.

Nej, jag vet vad som kan hända om en ligist vrider vapnet ur händerna på en fredlig person. Känner till det där om onda spiraler. Tror inte det var personligt – eller om, så på sin höjd på grund av min "uppsyn" (som ju dock kan vara konstig hos en autist). Har mycket riktigt läst just de bitarna Söderberg och Tegnér (men inte en massa andra). Så jag vet… hm… "allt".

Tyckte det var intressant inte minst därför vad som händer när teorierna korsas med en verklighet som känns och som man blir tvungen att ta ställning till pang direkt. Det är farliga saker. Såpass att jag ryser av dem också.

(Därav just en "tanke" på någon form av vapen. Inte mer, men heller inte mindre.)

(Sedan finns ju alltid tuffingar som jag härmed har gett underlag för att avfärda mig som en mes som aldrig har råkat illa ut på riktigt. Och det har jag förvisso inte på just det här sättet. Men tjena, det finns fler sätt – så gå en mil i mina skor.)

… och även jag tycker om de där raderna. Både språk (när möter man så vacker svenska idag?) och (väsentligen) innehåll.

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, så jag säger det första jag tänkte: Det är för jävligt, men tur att du klarade dig utan kroppsliga skador.

+1