Jag brukade drömma mig bort till en postapokalyptisk värld redan som sjuåring. T.ex föreställde jag mig ibland att solen var döende och höll på att slockna när den var väldigt röd och stod lågt på himlen.
Under vinter och vår brukade jag både dagdrömma och drömma på nätterna om nordliga betonggrå städer, ibland lite cyberpunk eller steampunkinspirerade. Jag älskade att sitta nästan ensam på bussen en februarieftermiddag och stirra på den smutsiga snön. Jag älskade känslan av ensamhet och brukade få starkt melankoliska välbehagsskänslor av att fantisera om jordens undergång. Redan då kände jag ett behov av att gå i ide, sova i en ålder eller två som den enda överlevande från min tids utdöende civilisation.
Jag fantiserade också om att min nordliga hemstad var en miljonstad med liknande klimat. Den här bilden skulle lika gärna kunna ha varit hämtad ur de drömmar och dagdrömmar jag hade hela min uppväxt.