Finns det ett samband mellan ateism och autism?: http://www.newsmill.se/artikel/2013/02/14/finns-det-ett-samband-mellan-ateism-och-autism

Religious Belief Systems of Persons with High Functioning Autism: http://csjarchive.cogsci.rpi.edu/proceedings/2011/papers/0782/paper0782.pdf

Autism, ateism och förnufts-/systematiseringsrelaterade personlighetsdrag samvarierar.

Jag anar att denna är skriven av autistiska ateister med verbala aggressionsproblem. Min typ alltså. Språkbruket (de kallar kontrollgruppen neurotypicals) tyder på det.

Tesen är att autister är mer förnuftiga (har en analytisk personlighetstyp i motsats till en intuitiv) och därför inte lika ofta tror på gudar eller övernaturligheter. När de gör det är de mer konsekventa och systematiska (fundamentalister? eller nyfikna teologer?).

Såg Bråkenhielms artikel, övervägde att posta något om den här men tänkte "äh". Dessutom har jag viktigare saker jag borde göra istället.

Fast okej då. Visst, själva tesen tycks ju bekräfta vad man redan har sett till exempel på Aspergerforum. Men hon, och hennes källor, tycks också göra en del av de vanliga tröttsamma tanke- och metodfelen:

– man blandar ihop gudstro med andlighet och behandlar dem båda som om de vore samma sak;

– man förutsätter att "lägre" djur är ateister (!) i ovannämnda blandbemärkelse, vilket vi inte vet något om (som ett exempel kan en "magisk verklighet" tänkas utan intellektuellt medvetna begrepp; som ett annat vet vi ingenting om hur speciell vår arts religiös-vetenskapliga läggning är och vad som kan dölja sig bortom den);

– man talar om autister men tycks inte ha talat med dem, eller om man har talat med dem har man inte gjort det med tillräcklig empirisk ödmjukhet för att ens mjuka upp den (till och med som generalisering) uppenbart felbehäftade gamla standardbeskrivning man följer.

Zombie, lik fisken på kroken. Uppenbarligen är ju somliga autister höggradigt intuitiva men de är väl en mindre andel än i NT-befolkningen. Din punkt två är förstås en ganska viktig invändning. det är förstås relaterat till problemet att definiera vad religion respektive andlighet är.

Vi människor föds inte som oskrivna blad. Medvetandet är, åtminstone om man får tro den kognitionsvetenskapliga forskningen, redan från början utrustat med vissa strukturer som formar vårt sätt att tänka och att uppfatta omvärlden. Till dessa medfödda egenskaper hör ovan nämnda överkänslighet för att upptäcka agens. En annan är vår förmåga att föreställa oss och leva oss in i hur andra människor tänker och att avläsa deras känslor. Vi tillskriver det vi identifierat som agens vissa önskningar och avsikter och kan därmed förutsäga vad de ska göra. Vi har också en väl utvecklad förmåga att snabbt urskilja och känna igen ansikten samt en förmåga att ha och underhålla olika sociala relationer till olika människor.

Enligt den kognitionsvetenskapliga religionsforskningen möjliggör dessa mänskliga egenskaper uppkomsten av religiös tro och religiösa fenomen. Vi har lätt att identifiera och ana närvaron av levande varelser som vill någonting och som kan påverka oss, vare sig dessa varelser finns eller inte. Vi urskiljer ansikten och andra människoliknande drag i naturen, och vi har en tendens att läsa in syften och avsikter även i slumpartade händelser.

Om detta stämmer, hur är det då med det fåtal människor som saknar förmåga att känna igen ansikten, och att leva sig in i hur andra tänker, kanske t.o.m. kunna föreställa sig att de över huvud taget har ett medvetande? Denna ”mindblindness” kännetecknar barn som diagnostiserats med autism eller Aspergers syndrom. Vetenskapsfilosofen och en av pionjärerna inom den kognitionsvetenskapliga religionsforskningen, Robert N. McCauley, tar upp detta fenomen i sin bok Why Religion is Natural and Science is not (2011). Dessa personer borde också ha svårigheter när det gäller religiöst tänkande, att föreställa sig att det finns en Gud t.ex. Intressant nog finns det forskning som bekräftar detta. Sambandet mellan ateism och autism har nämligen påvisats i flera studier, alltså att andelen ateister är signifikant större bland dem som diagnosticerats med någon form av autism än bland befolkningen i övrigt. Viktigt att påpeka är att det samband som avses är ett statistiskt sådant; huruvida det även föreligger ett orsakssamband är ännu en öppen fråga.