En annan sak jag har påpekat är det där att akterseglad "svensk" och "invandrad" ungdom borde ha mycket att känna igen hos varandra och kunna starta en gemensam kamp. Men lika förgäves. Som alltid i den historiska verkligheten, antar jag: insikter i stil med "vem vinner om de svagaste slåss med varandra?" stannar i teorin; av här-och-nu blir folk blinda.

Fast det är klart, extremhögern kanske inte behöver fler allierade. De har redan sina (uppenbarligen) tillräckligt väl dolda rika finansiärer och allt flera led från den öppna fascismen ut till frontpartierna. Där allt fler faktiskt är vanligt hyggligt folk – precis som de var i Tyskland, Spanien, Portugal och så vidare.

Jo, den gemensamma fienden finns ju helt klart.

Jag undrar om det inte faktiskt finns fler än man tror, i båda lägren, som också tänkt den tanken, men det är ju knappast något som uppmuntras uppifrån (eller ens från sidan heller), så det blir väl aldrig något mer än så, tyvärr.

… och etablissemangen är lika taffliga och självmålsbenägna nu som de var då. Kan inte slita sig loss från sina pågående system och omedelbara intressen. Även om en del enskilda personer ser vartåt det barkar (varmed inte sagt att de också förmår dra anständiga slutsatser av det). Apropå historiska lärdomar alltså.

Ibland har jag också tyckt mig se en ansats. Men det tycks förbli enskilda bubblor, som spricker när de når ytan (?).

Definiera "rättvisa"?

Man får det man förtjänar och man äger det man kan försvara -en mer grundläggande rättvisa än så kan knappast finnas.


"Jag känner inte de där människorna - alltså vill jag inte ha med dem att göra" tror jag vore en riktigare formulering.

Rättvisa har vi olika uppfattningar om och jag tror vi vet ungefär hur.

Vad skada eller inte bry sig beträffar är det för dig naturligtvis som det är för dig.

Men jag för min del ville avsiktligt betona just den aspekten, att är man likgiltig för andras öde, och visar det på såpass aktivt sätt att det står klart att man har ett val, så innebär det i praktiken att man tillfogar skada. Jag menar nämligen att i samma ögonblick man för ut sina åsikter offentligt i en fråga som berör fler personer än en själv, kan man inte heller slingra sig undan ansvaret för följderna. Skulle dessa följder då vara en skitstövels stövelspår är det åtminstone klädsamt att stå för det.

Att alla andra också bryr sig mest om sig själva hjälper inte. Jag vet att ditt samhällsideal utgår från att det skulle gå, men du vet också på ett ungefär vad jag tycker om det. Dels skulle världen inte stå kvar så här i massförstörelsevapnens tidsålder om allt offentligt handlande hade utgått från det; dels kan man, om man lyfter blicken litet, se att det inte är fråga om "antingen mig eller andra" (som är ett av xenofobernas huvudargument mot alla som inte tycker som de) utan snarare ingen av oss eller båda.

Bortsett från de argumenten, som vill mycket riktigt stött och blött N gånger vid det här laget så tycker jag du missar något som jag tycker är viktigt; nämligen det lilla kursiverade ordet alltså i det jag nyss skrev.

Vad din slutkläm anbelangar så handlar det snarast om att låta världen fungera som den gör naturligt - att inte försöka styra det som ändå inte kan styras.

Jag såg ordet; jag tycker inte det är giltigt förfall i vidare perspektiv än ens eget personliga.


Jo, du tycker ju det. Och jag menar att kulturen är natur den också, liksom även något vi till stor del konstruerar. Det ni socialdarwinister et consortes brukar framföra som "natur" är snarare ett oanalyserad blandning av biologiska rön, som det i ökande grad framkommer är både rönta, tolkade, utvalda och sammanställda med kulturspecifikt färgade glasögon de också, och det man förr kallade "människans lägsta natur" och som det vad jag har för mig var självklart även för den tidens laissez-fairister att man i viss mån måste höja sig över. Idag är perspektivet större, man kommer inte undan den globala byn; kanske det är svårt att ställa om siktet därefter?

OK. I övrigt svarar jag "yxskaft!".