Jag missade en avstigning på spårvagnen igår, vilket gav mig tillfälle att skåda en mycket dramatisk natthimmel med dimslöjig regnbågsskimrande aura runt månen och rastlösa febrigt rodnande moln som sträckte sig efter något och jagade över horisonten.

Halo-fenomen runt solen idag igen.

Vart kallt igen medan det ännu fanns snö kvar. Stjärnklart över skogen och doft av vedeldning på balkongen. Men det är inte mina förfäders trakter och även om jag skulle återse dem finns den kultur eller de människor jag kunde ha knutit an till inte kvar.

Borde ändå ta en promenad medan det varar, men orkar jag? Fysiskt? Psykiskt?

Tre rådjur sprang över vägen idag trots massvis av folk runtomkring. De är inte skygga här.

Var länge sen jag klättrade upp på en fjälltopp. Måste göra det i sommar.

Det gjorde jag i somras. Härligt!

Även om det det har förändrats på dina förfäders trakter så har du ju kvar dina minnen hur det var.
Så tänker jag om min barndoms hemtrakter där förändringen blivit stor, jag har mina minnen.

Tack för orden. Jo. Jag försöker. Annars hade det varit ännu värre.

Men jag tog inte in vad jag hade kunnat eller skulle ha velat när jag växte upp heller. Eller hade kunnat, jag kunde ju uppenbarligen inte. För udda, ingen som förstod = inget stöd, blev tvungen att isolera mig alltmer…

Vet inte om det hade gått att återkomma även om kulturen hade funnits kvar. Små hålor där alla vet mer om en än man själv och många har väldigt begränsat perspektiv. (Och där det förra hade kunnat vara intressant på fler sätt om inte det senare hade varit…)

Eftermiddagspromenad i milt snöfall. Är lövträdens grenar någonsin så utsökt tecknade som då, med minsta kvist delad i träskrovligt svart och ulligt vitt mot den opalskimrande himlen? På skogsstigen ett rådjur tjugo meter framför mig, jag försökte stanna försiktigt som snön, det stod och tittade på mig i flera ögonblick Bambiögon innan det fann för gott att slinka undan. Undrar om de får tillräckligt att äta. Runt kröken såg jag ett rådjur till, men det var en översnöad parksoffa av kluvna stockar. De vaksamma öronen hade varit den halvt snötäckta ryggaveln.

************************

Jag myser fortfarande på att längst in i min lägenhet kan man komma ut igen, i ett alldeles eget och någorlunda insynsskyddat ute utan att man behöver gå utanför hemmet. Vilket förunderligt smart sätt att bygga! Och där jag till och med ser skogen.

Nu blir jag nyfiken på vad det är för en finurlig konstruktion!?

Har för mig att den kallas "balkong"…