...om du inte kan använda den väntetiden till att förverkliga kreativa drömmar, just. Nu vet jag ju själv hur svårt det är att vara kreativ på beställning bara för att det råkar finnas en lucka i kalendern när man var inställd på att göra något annat. Men kanske är en del av hindret att du känner att du "borde" något annat? Om det blir klart och tydligt att du inte "borde", eftersom man på din arbetsplats väljer att låta just dina uppgifter vänta, så slipper du åtminstone hämmas av den anledningen.

Kanske är skrivandet den satsning som skulle kosta dig minst?

Och om du behöver göra avbrott i det för att hämta inspiration ur annat lustfyllt skapande, so be it. Du måste ju inte kandidera för nobelpriset bara för att du vill skriva.

Om en del av avbrotten däremot är undvikandestrategier för att du är rädd att misslyckas, kanske det är läge att tvinga dig själv lite mer, att komma igång och att fortsätta och att slutföra. Det är något jag själv tampas med. Mycket prestationsångest finns där också. Men det går ju alltid att skriva om det som inte blev tillräckligt bra om det skulle visa sig att det inte höll måttet.

Vad är det här svar på - eller var det bara en allmän "snäll åthutning"?

Det är förstås jättefint och trevligt att du uttrycker dig så, men om jag är beroende av att det sociala fungerar för att restan ska fungera, då spelar det ingen roll vilken inställning jag har till att bli dissad (för det mesta bryr jag inte, men det finns undantag - om än få). Dessutom är det inte alltid bara andra som står för dissandet; jag dissar ju också, eftersom jag inte orkar eller på grund av tidigare dåliga erfarenheter eller för att jag helt enkelt inte har någon lust att umgås med folk, men jag har kommit fram till att jag måste för att inte bara upprepa tidigare misstag under eventuell ny utbildning.

I fallet spelutvecklarutbildning kan det vara så att intresset att interagera med andra är större på grund av det delade intresset (ett intresse som jag tror är större i det här fallet än på en bredare utbildning, där folk var mer intresserade av att få ett välbetalt jobb än bildningen i sig - och de som var mer som jag (för de måste väl i statistikens namn också ha funnits), dem var jag avskärmad från).

Beroendet av att det sociala fungerar gäller förstås mycket mindre för ensamaktiviteter.



Det nog både och: både bristande disciplin (vilken dock då och då beror på ren utmattning) och behov av att hämta inspiration från annat ibland. Jag har ibland tvingat mig själv (till exempel när jag känt mig utslagen) att komma igång med saker och det brukar faktiskt kännas bra när jag väl är igång och inte längre vill sluta lika fort. Att tvinga sig själv fungerar dock bäst (bara?) för sådant som jag vet att jag (själsligen/kreativt) får, och tidigare fått, ut någonting av.

OK... Det var inte meningen att hurtfriskt klappa dig på axeln, så om det kändes så ber jag uppriktigt om ursäkt. När jag själv upplever att jag misslyckas socialt så har jag svårt att se att någon annan skulle kunna ha något som helst utbyte av mig överhuvudtaget, och det är en fruktansvärd känsla för mig - en känsla som jag inte ville att du skulle behöva gå och bära på, i synnerhet som den är helt felaktig.

Men jag kopplade dumt nog inte heller just då hur viktigt det sociala kan vara av annat än sociala orsaker på t.ex. en utbildning. Jag har sällan behövt grupparbeta för att genomföra kurser. Sorry!


Går det att testa utan att kostnaden blir alltför stor, ekonomiskt, psykologiskt och orkesmässigt? T.ex. genom att ta tjänstledigt en period? Och får du ut tillräckligt mycket själsligt/kreativt för att det skall vara värt det i en sådan utbildning? Eller genom att ta skrivlusten på allvar under en period?

Nja, det var mest det att jag inte visste hur det hängde ihop med det övriga. Det känns förstås bra att veta att det finns människor som kan uppskatta mitt sällskap.

Just som indieutvecklare tror jag det är viktigt att ha bra kontakter, till exempel om man vill ge ut större, mer ambitiösa titlar än bara en ny PacMan-klon Att göra allt själv tar väldigt mycket tid och disciplin och om man är flera eller har kontakter, så kan man också bolla idéer och förkasta dåliga idéer som man annars kanske behållt - det vet jag bara utifrån mitt spelmodsprojekt; det är väldigt mycket jobb och jag kommer kanske inte heller kunna göra allt som jag vill göra - saker som jag hade kunnat få in om jag hade förmågan att knyta till mig folk som kan sådant som jag inte kan eller har tid eller möjlighet att lära mig.

Ett intressant exempel på en indieutvecklare som faktiskt, trots allt, lyckats helt själv och gjort succé på kuppen är skaparen av Minecraft: Hur lyckades han? Vilka egenskaper saknar jag som han har? Etc...

...och att veta att det fortfarande finns sammanhang i vilka jag kan ingå utan att vara utstött.

En annan grej som jag tänkt på kan få en att känna sig utstött (utan att nödvändigtvis eller medvetet vara det) är när ens eget liv följer en helt annan tråd än ens gifta vänner som skaffar barn och med vilka man därför tappar kontakten för att de inte har tid eller möjlighet att längre umgås som tidigare och man själv inte har ork att umgås på deras villkor.

...och när jag skriver "man", då menar jag i första hand "jag".

Jag kan känna mig utanför här också, just för att andra tycks leva helt andra liv och har helt andra behov och önskningar. Jag känner mig som en avvikare i alla sammanhang.

Det är väl det allra mest gångbara i dagens läge
Att kunna det man sysslar med, göra ett gediget jobb och dessutom göra hela jobbet ses i alldeles för många fall som en ren belastning

Jo, jag vet: Jag har sådana intressen också. Jag skulle dock säga att det finns en tid att vara petig och en tid att vara "tillräckligt bra" (det svåra kan vara att veta vilken som är vilken) - även om man själv gärna skulle fortsätta peta med detaljer i all oändlighet (ungefär som jag gör med mitt spelmodsprojekt, vilket är den största anledningen till att jag hållt på med det i 8 år nu (från och till) istället för att gå vidare till nästa steg).

Vill inflika att jag tror det kan vara begränsande om du stirrar dig blind på en genre. Försök till exempel ta mitt och andras ord på att du också är bra på att skriva, berätta och göra bilder.

Jag begrundar det du skriver.