Jag tror mitt största problem är att det krävs att man är social också för att kunna skaffa kontakter och jobb och just i aktuell bransch måste man jobba i lag om man vill kunna få ut något av vikt - om man inte blir indieutvecklare förstås; det finns ju exempel på folk som lyckats på egen hand, men då är det massa annat som krävs istället: vassa armbågar, förmåga att sälja sig själv etc... förmågor som jag saknar, så då måste jag i alla fall skaffa de där viktiga kontakterna, vilket jag nog bevisat sedan länge att jag inte kan.
Om man ska döma efter mina tidigare erfarenheter från utbildning, så kommer jag bara slösa bort några år och dessutom troligen vara pank efteråt bli socialt isolerad (av olika anledningar) från de andra deltagarna (och dessutom från de få som jag kände sedan tidigare) och även om jag skulle lyckas/orka ta en (till) examen, så vetefan om jag skulle orka jobba i den industri som det blivit nu för tiden och att bli indieutvecklare har ju sina krav. Den här gången kommer jag dessutom antagligen vara över 40 innan jag kommer iväg medan alla andra är typ 20 år yngre (och alertare).
Skillnaden nu är väl dock att det är ett enda specifikt ämne som jag är intresserad av, fast det intresset går också i perioder, vilket väl är därför jag håller på med så mycket olika saker och att det tar så lång tid att bli klar med alla projekt (jag pratade med en
riktig konstnär en gång som var precis likadan).
Jag är ärligt talat skiträdd för att misslyckas socialt igen och min erfarenhet är att det sociala (nätverkandet) är minst lika viktigt som att lyckas i studierna. Jag är även rädd för att helt tappa intresset mitt i utbildningen (det har hänt tidigare).
En annan erfarenhet är att jag inte orkar lära mig nya tekniker som jag inte har direkt användning för just exakt då och med tanke på hur de flesta utbildningar är upplagda, så är det inte någon bra egenskap. Aforistikern skulle säga att "jag vill kunna saker, men vill inte lära mig dem".
I mitt nuvarande spelmodsprojekt känns det ofta som att jag jobbar precis på gränsen till min förmåga och det finns mycket saker som jag skulle behöva bli mycket bättre på (särskilt nu när (den tio år gamla) spelmotorn uppdaterats), men tycks sakna ork/tid/tålamod/förmåga för att lyckas med. Sådant där har i och för sig ibland gett sig med tiden: Plötsligt har jag en dag bara lärt mig tekniker som jag tidigare inte hade den blekaste om hur de skulle utföras, men allt tar som sagt tid - något som blir allt mer av en bristvara ju äldre jag blir. Då har jag inte ens försökt bygga något i modernare spelmotorer, vilka kräver så mycket mer av användaren (dessutom hela lag av användare - och där kommer alltså den sociala biten in).
Å andra sidan är det oftast hos indieutvecklarna som de stora innovationerna kommer ifrån nu för tiden, så det är väl egentligen i något sådant sammanhang som jag vill hamna, men det har ju som sagt sina krav.
Ett annat problem är väl att jag inte är någon inbiten "gamer", utan mer av en konnässör (
) och skyr de flesta spel som släpps från den stora spelindustrin och om man ska jobba inom den är det inte en bra egenskap.
Sammanfattningsvis är väl rädd för att misslyckas (igen) helt enkelt.
Hehe, den ska jag komma ihåg:
"Men, Schueberird, du kan ju ingenting: Hur vågar du kalla dig konstnär då?"
"Nja, asså, jag är
konceptuell konstnär."
Visst har jag mycket idéer och intressanta koncept i huvudet, men de flesta av dem kan jag inte förverkliga, eftersom jag inte kan behövliga tekniker eller saknar förmågan att ladda materian med den känsla som jag har i huvudet eller inte känner folk som kan (och vill) det. Det är frustrerande att ha en massa idéer som jag inte kan göra något av.
Jag har försökt bli bättre på att till exempel teckna, men verkar sakna antingen grundtalangen eller tålamodet att utveckla den.
Skrivandet är väl det jag kan bäst och borde alltså satsa ensidigt på det, men jag kan liksom inte låta bli att hålla på med annat också, som jag egentligen inte kan, och då blir det ju mindre tid över till det som jag kan.
Jobbet gör mig sjuk just nu. Problemet är nog att kraven på social interkation har ökat de senaste åren för att få något gjort: Det krävs hela tiden vissa grunder, som jag själv inte har någon kontroll över, och därför måste be andra att utföra åt mig och eftersom mina uppgifter inte är prioriterade, så har folk inte tid, så det kan dröja flera veckor innan något händer. Att be om saker via e-post är helt lönlöst och det krävs alltså direkt interaktion, vilket gör mig så ofantligt trött: Nu senast blev jag ju helt utslagen bara av att prata med två personer. Arbetsmiljöproblemen gör förstås inte saken bättre.
Nej, det är de som räddar mig från undergången (frustrationen till trots). Om jag försökte försörja mig på dem är risken stor att jag skulle svälta ihjäl - förutom möjligen om jag skulle lyckas samla ihop mig tillräckligt för att ensidigt satsa på det jag är bättre på, men även då skulle det vara svårt.
Utövera allt ovanstående är det en del annat också; som till exempel att jag knappt orkar vara en del av samhället längre - ett samhälle som jag känner mig både utnyttjad och utstött av - förutom för det allra nödvändigaste (mat måste jag ju fortfarande ha i mig ibland). Den ständigt pågående gentrifieringen av stadsrummet vill gärna rensa bort sådana som mig från detsamma och även på andra håll försvinner sådant som jag en gång hade nytta av och det som fortfarande kanske finns kvar någonstans är jag utesluten ifrån.
Och lite annat som jag inte tänker ta upp just nu.
