Jag drömde en massa röriga saker. Det var något otäckt med kokadaver (?) och alien life forms (?) som reproducerade sig (?) under någon form av tvång. Sedan hade jag anledning att lämna över viktig post till någon rikskändis inom kultureliten (minns inte om det var någon existerande eller en fiktion), och jag sprang upp och ned för trappar med pappren ett i taget
och in med dem i hans bostad (det tycks inte ha funnits någon brevlåda). Till slut föreslog hans unga älskarinna att jag skulle komma över nästa dag kl. 15 för en fika, vilket jag först tackade ja till men sedan blev tvungen att avböja eftersom jag hade något annat viktigt inbokat då. Hur som helst fann jag mig på en rundtur i bostaden. det var böcker precis överallt men ändå enormt med ytrymme. Rummen var enorma salar med lika bokstavligt talat högt i taket som Carolina Rediviva, och bokhyllor ända upp. Golven bestod av tätt packade böcker med titelryggarna uppåt. Kanske var det t.o.m. böcker i taket, men det var så högt upp att det var svårt att se. Jag kommenterade något om hur kändisen i fråga hann läsa allt, och fick veta att han led av koncentrationssvårigheter och inte klarade av att läsa hela böcker överhuvudtaget. Jag berättade om mina egna svårigheter, med diagnoserna, och den där älskarinnan, som pratade engelska med brytning blandat med fraser på spanska eller italienska, muttrade plötsligt på perfekt svenska för sig själv något sarkastiskt om hur fascinerad hon inte var av att höra om mina diagnoser.
Jag kom att ta en promenad med den där kvinnan i den konstiga byggnad vi befann oss i, med utomhus- och inomhusmiljöer sammanfogade med varandra på ett sätt som torde vara omöjligt, och hon pratade mycket om väldigt ytliga saker. Hon tycktes investera en förmögenhet i sitt utseende. Jag visste inte om jag skulle känna mig nedtryckt av henne eller tycka synd om henne.