Det beror på vad du menar med "mardröm". Jag skulle inte klassa dem som det.
Jag har skrivit om dem förr, måhända inte här.
De kommer i två smaker; idag var det 1A - de som som handlar om frk. A. (numer fr. A.), vi träffas, eller jag ser henne eller vad som helst.
I typ 1B befinner jag mig ensam i någon nedlagd anläggning från försvaret och går mest runt och tittar.
Ingen av sorterna är hemsk så man vaknar kallsvettig eller med hjärtklappning, snarare är de ganska lugna och stillsamma, men jag blir helt paj av dem efteråt.

Vet du själv varför du blir så paj efteråt? När det gäller ditt ex förstår jag ju på ett ungefär, tror jag, men exakt vad det är i en relation (eller slutet på en sådan) som ger sådan ångest (eller vad som nu är bäst benämning) behöver ändå inte vara så tydligt som det kan verka vid första anblicken. För mig brukar återkommande drömmar bero på att det finns en viktig aspekt jag inte har fattat, och just den aspekten är en nyckel till hur jag skall komma vidare i en inre konflikt. Det som påverkar dig så kanske inte bara är att hon svikit dig, även om det så klart är en mycket central del i din konflikt. Om jag får utgå från mig själv, helt amatörmässigt, skulle jag gissa på att det är något som rör dig själv mer än henne - något om vad som är din mest känsliga punkt och vilka försvar du bygger upp runt den, försvar som i ditt nuvarande liv gör mer skada än nytta för att det begränsar dig i din repertoar av verktyg och hindrar dig från att ta dig vidare, utvecklas och nå ett bättre mående.

För att det var bättre förr.
Framtiden ligger nu bakom både mig och oss - i den mån den ens finns/fanns.
Jag har haft min chans och bommat den.


Hon är inte mitt ex. Vi var aldrig tillsammans.
Hon lurade mig däremot (medvetet eller inte, det vet jag inte) att tro att vi kunde bli det, två gånger med 5 års mellanrum.


Det finns inget att "komma vidare" till - om nu ingen levererar en tidsmaskin till mig.

Jag tror ju då för min del inte att drömmar skulle återkomma så envist om det inte fanns någon del av dig som undermedvetet nått insikten om att det finns ett möjligt sätt att komma vidare - detta baserat på premissen att drömmar har något att säga oss, vilket jag antar att du avfärdar. Men kan du inte bara leka med tanken för att se om det ger något? Jag har väldigt svårt att tro att det skulle finnas en mekanism i den mänskliga hjärnan som helt sadistiskt återupprepar sådant som ger sådan smärta av illvilja - eller helt slumpmässigt, för den delen, om man nu avfärdar idén om att det finns ett budskap. De flesta mekanismer vi har inom oss brukar väl ändå ha något slags ändamål? Eller ha haft då (blindtarmen).

Whatever. Som så mycket annat är det ointressant när det ändå inte går att tolka klart och entydigt.
Man får väl sova 5 timmar per natt och stiga upp efter väckarklockan i fortsättningen också.

Synd på en sådan hjärna att så hårdnackat vägra använda den till mer konstruktiva tankebanor kring något så viktigt som ditt eget liv! Det är SKITJOBBIGT att ta itu med svåra inre konflikter, men den sortens jobbighet är av det slaget som går över.

Och? Det är ju ändå för sent. Både för mig, för oss och för landet.

Finns det liv finns det hopp. Det är för sent för dig att få livet fram till nu lyckligt, men det som är kvar är inte skrivet i sten. Vad kan du göra för att förbättra något för dig själv från och med nu? De som lever ett kort men lyckligt liv, säg 20 år, har väl inte levt förgäves bara för att det inte varade längre än så? Det är inte orealistiskt att tänka sig att du lever i 20 år till. Du kanske behöver flera år av jobb med dig själv för att nå vad du skulle se som en tillräckligt hög livskvalitet för att "vara värt det", men även om du så skulle budgetera 10 år för det arbetet, är det fortfarande inte orealistiskt att du skulle ha 20 år kvar efter det att skörda frukterna under. Skulle det inte vara värt det? Är din livskvalitet i nuläget på en sådan nivå att den skulle bli så mycket sämre av ett aktivt försök? Vad har du att förlora?

Det där känns som att det skulle kunna vara ett fall av automatiskt tänkande, en missriktad skyddsmekanism som går igång så fort du börjar närma dig ett konstruktiv tänk. När du inte längre har några logiska argument att värja dig med för att bevisa att det verkligen är kört, kommer den där typen av utfall som inte alls har något av den analytiska klarsyn som annars är en stark sida hos dig. Hur rationellt är det egentligen att stödja "det är ingen idé" med argument om att det inte är någon idé? En tautologi är vad det är, ett cirkelresonemang. Här har du inte längre någon rationell grund, utan reagerar känslomässigt.

Skulle det kunna vara så att du helt enkelt är skiträdd för att ta tag i ditt liv och tillåta dig att hoppas? Att du envisas med att må skit för att du då vet vad du får?

Worst case scenario-resultatet av en konstruktiv kraftansträngning kanske ändå inte är så mycket värre än vad du redan lever i? Eller är det att lyckas du är rädd för?

Förlåt om jag klampar på för mycket! Ditt liv, dina beslut. Men du brukar ju vara för raka rör, att man skoningslöst säger vad man tycker och tänker.

Fan så jag hatar såna klämkäckheter


I stort sett (i det stora) ingenting. Visst, jag skulle kanske kunna köpa mig nåt bergrum nånstans, men det är ju bara en detalj.


Snarare så lever väl i stort sett alla förgäves - olyckliga eller inte. Det är ytterst få som faktiskt gör någonting som kommer att stå i historieböckerna om 500 år.


Det är en fråga om (frånvaron av) både möjligheter, kraft och uppnåbara mål. Tidsmaskin som sagt.


Det är ett konstaterande.
För att travestera en gammal motivations-slogan från ASEA/ABB; om det inte är rätt från början kan det inte bli rätt hela vägen.
Jag fick mina chanser och det gick åt helvete - vems fel det vad vet jag egentligen inte, jag kan inte se att jag skulle kunna ha gjort nåt annorlunda.