*vad han sade*

Själv skulle jag förresten inte överlänga länge som undersköterska just p.g.a. bristande exekutiva funktioner. Rent intellektuella utmaningar (på lagom nivå då, så klart) tar inte alls lika mycket energi för mig. Delvis är det för att de motiverar mig desto mer, men också för att de inte kräver ständig anpassning under högt tempo som arbete i vård och omsorg ofta kan göra. De intellektuella utmaningarna kan vänta; grundläggande mänskliga behov kan det inte.

Just nu känner jag mig i balans och "in tune" med mig själv. Skönt!

Jag kanske är intelligent nog för vissa högskolestudier men det finns så mycket annat som ställer till det.

Men det du skriver är tänkvärt.

Ah... jag har också svårt med exekutiva funktioner, enligt utredningen.

Vad bra det låter. *kramsmiley*

*kramar tillbaka*

När man brinner för något går det att överbrygga svårigheter med exekutiva funktioner, med rätt förutsättningar i omgivningen.

Hoppas du har fördomsfritt folk du på allvar kan prata med om de sakerna. (Och det andra.) Sådant kan man behöva för att inte fatta felaktiga beslut om stora saker i känsliga lägen... (Jag har viss erfarenhet av att inte ha haft det.)

Det låter hoppfullt.



Nej, jag ska inte fatta något förhastat beslut. Jag är bara så förvirrad och desperat. Känns som jag borde komma fram till något gällande yrke nu. Och så är jag så besviken över att vara funktionsnedsatt. Det känns som mycket hopp är borta. Jag är inte bara funktionsnedsatt utan presterade heller inte särskilt bra på IK-testet, faktiskt. Antagligen kommer sig läkarens bedömning att jag inte kan arbeta eller studera på heltid av det.

Och undrar om jag någonsin kommer få tillbaka min vanliga hjärnkapacitet och energi. Jag vet att jag är väldigt ung men jag har alltid vait trög och trött. Det är lite värre nu men jag vet inte hur mycket bättre det kan bli. Undrar om jag någonsin kommer få tillbaka uthållighet och riktigt engagemang.

Jag känner mig så ledsen över att vara funktionsnedsatt. Jag levde på hoppet om att bli normal fram till sena tonåren. Verkligen levde. Jag dagdröme om en framtid där jag var socialt kompetent och stresstålig och vanlig varenda dag. Jag levde i framtiden och nu har det där krossats.

Jag hatar att vara så stresskänslig och trög. Jag kan kanske skriva men i verkligheten är jag långsam och rätt korkad. Kan inte formulera mig bra i tal. Det ska gå så fort när man pratar.

Jag har varit där själv. Och jag kommer tillbaka dit då och då. Och när jag gör det minns jag inte alls hur energisk och frisk och välmående och sprudlande glad jag brukar vara där emellan.

Det där med talet kan ge sig med tiden. Believe me. Några här har träffat mig. Jag tror att de kan intyga att det inte är något fel på min förmåga att prata. Det finns säkert någon som önskat att jag kunnat knipa igen truten en stund (men vederbörande får gärna låta bli att intyga det). En gång i tiden kunde jag knappt föra en konversation om jag inte provat ut den i lugn och ro hemma först i olika varianter med möjliga händelseförlopp. När man blir äldre orkar man inte förbereda sig längre.

Det låter också hoppfullt.