Det låter hoppfullt.
Nej, jag ska inte fatta något förhastat beslut. Jag är bara så förvirrad och desperat. Känns som jag borde komma fram till något gällande yrke nu. Och så är jag så besviken över att vara funktionsnedsatt. Det känns som mycket hopp är borta. Jag är inte bara funktionsnedsatt utan presterade heller inte särskilt bra på IK-testet, faktiskt. Antagligen kommer sig läkarens bedömning att jag inte kan arbeta eller studera på heltid av det.
Och undrar om jag någonsin kommer få tillbaka min vanliga hjärnkapacitet och energi. Jag vet att jag är väldigt ung men jag har alltid vait trög och trött. Det är lite värre nu men jag vet inte hur mycket bättre det kan bli. Undrar om jag någonsin kommer få tillbaka uthållighet och riktigt engagemang.
Jag känner mig så ledsen över att vara funktionsnedsatt. Jag levde på hoppet om att bli normal fram till sena tonåren. Verkligen levde. Jag dagdröme om en framtid där jag var socialt kompetent och stresstålig och vanlig varenda dag. Jag levde i framtiden och nu har det där krossats.
Jag hatar att vara så stresskänslig och trög. Jag kan kanske skriva men i verkligheten är jag långsam och rätt korkad. Kan inte formulera mig bra i tal. Det ska gå så fort när man pratar.