Undrar om det var så min mor kände när hon inte ville låta oss barn hjälpa till i köket. Och visst kan barn stimma och slabba. Men I så fall väldigt dumt av henne att inte tala om och ta ansvar för det personligen, och om möjligt ordna till något på annat sätt. Åtminstone om hon nu skulle klaga på oss några år senare för att vi aldrig hjälpte till. (Som jag minns det; förstås möjligt att hon skulle ha en annan version och jag påstår inte att jag skulle klara det.)

Så var det med min mamma också. Jag förstår henne nu. Det är ju SKITJOBBIGT att baka och laga mat med barn när man själv saknar organisationsförmåga.

Nu har jag i alla fall röjt i köket så att det går att baka, men jag är inte på humör. Sonen gosar hårdhänt och vilt, och när jag försöker förklara att det gör ont blir han arg och ledsen. Nyss skrek han mig i örat.

Nu har jag löst både Sverigekrysset och Dagens bryderi i dagens DN, båda med högsta svårighetsgraden. De sistnämnda brukar vara kluriga, tycker jag.

Hur menar du att man skulle ordna till det på annat sätt? Tacksam för förslag. Med boendestödet eller? Det hade varit något. Jag grämer mig så att jag avbokat den här veckans boendestöd. Jag visste inte om vi skulle vara hemma, men oh så skönt det hade varit med moraliskt stöd vid bakning och i pulkabacken. Mitt tålamod tryter så när det är jag som måste styra upp alltsammans. Det kändes som att det tog en timme bara att ta oss till den lilla backen på gården intill (jag tror fasen att det gjorde det också). Min son, tjocka ytterkläder, snöplumsande och halka går liksom inte ihop, och särskilt inte med min ADHD då... Och hans eget humör när det kommer till att hantera motgångar (de bara måste ha missat ADHD:n i utredningen - de var osäkra, och just under testningen visade han inte de symptomen, och så menade de att han borde prestera sämre på IK-testerna om han skulle ha ADHD eftersom de svårigheterna skulle ha spillt över så att han inte gjorde sin intelligens rättvisa... men det kan väl inte de veta om han gjorde?!). Men imorgon går det förhoppningsvis bättre, när pulkan redan är inhandlad och den närmare backen hittad.

Hade inga idéer i huvudet, men du kom ju med en själv. Tänkte skriva något om tung balansgång men att du ju mitt i alla handikapp åtminstone har ovanligt goda inre förutsättningar att kringgå dem också – bara du inte glömmer dig själv och allt det där – men finner som vanligt inga ord (och inte mycket tanke heller). En annan idé kan väl vara att låta hans far ta mer ansvar för den delen, om nu det är görligt.

Vad amatörmässig utredningen låter i ADHD-delen. Och hur kunde de veta det, just det, sådant har jag ofta reagerat på, inte minst i vården. I regel sagt med den där sortens professionella självsäkerhet också. Yrkesblindhet eller är folk i allmänhet så korkade...

Jo, jag brukar tänka som så att han ju får göra mer sådant med sin pappa, som ju dessutom är fritidspedagog och därmed både utbildad och erfaren på området. Tur för min son! Den här gången gjorde jag en rövare och gjorde den kladdigaste delen av bullbaket i smyg... Sonen fick vara med och knåda degen när ingredienserna väl var blandade. När det har jäst får han vara med och forma bullar medan jag gör en längd med fyllning, tänker jag mig. Pensla kan han ju få göra också, och strö på flagad mandel över längden.

Jo, jag tror faktiskt att de missade en del i utredningen. Men å andra sidan är det ju bra att de inte sätter en diagnos när de är osäkra. Det går att fylla på med ytterligare diagnos/er/ vid behov (ticsen har blivcit värre nu igen, så jag tror ju att det är Tourette också, även för hans del), och med aspergerdiagnos har han ju all rätt till stöd ändå. Medicin vill han inte ha, och än så länge upplever de inte i skolan att han skulle behöva det. Barn verkar överhuvudtaget inte kunna sitta stilla nu för tiden, så han sticker inte ut. Han hör faktiskt till dem som kan fokusera bäst, även om han är oerhört motivationsstyrd och inte särskilt begiven på att lyssna till auktoriteter, eller hur man säger...

Det bidde ingen pulka idag. Sonen har byggt med lego och riddarborg (framför TV:n) hela dagen. (Och ätit, tillägger han aspigt bokstavligt ). Jag har mest löst korsord och läst tidningar, men jag såg till att komma ut i solen en stund mitt på dagen. Solljuset gjorde mig mycket piggare. Kanske är det därför jag faktiskt kommit mig för att baka, äntligen.

Åkt skriller

På tolvslaget spelade jag alfapet med exmaken och sonen (jag spöade skiten ur dem). Vi skålade i te.

Tidigare skulle jag lyxa till det med renytterfilé (det var extrapris) men upptäckte till min besvikelse att det var rätt äckligt. Det hade liksom samma fräna ton av urin som fläskkött kan ha (typ "bog"). Isch! Synd på så mör filé.

Innan dess shoppade jag lite: en telefon som ringsignalen funkar på (onekligen en fördel) och ett par alldeles underbara rejäla vinterskor i gore-tex med fårskinn, vilka satt som gjutna på fötterna (det var rea men de var dyra ändå). Lite korrespondens har jag också ägnat mig åt.

Vidare har jag sovit sjukt mycket, så nu är jag inte alls trött. Typiskt!

Hälsat på min pappas ingifta faster på äldreboendet, sett på den klassiska nyårskonserten från Wien samt besökt min farmor på sjukhuset. Hon satt i dagrummet på avdelningen och där stod ett piano. Jag hade verkligen lust att sätta mig vid det och spela ett par minuters glad musik i all anspråkslöshet. Varför var jag rädd att det skulle ha stört? Nu är jag tillbaka i härliga glada Gbg. Snart ska jag spela Bach och ragtime utan att någon hör på ännu en gång.

Sett på "mammas pojkar" på bio.

Jag har bland annat assisterat dottern när hon målade med vattenfärg. Jag försökte avdramatisera fenomenet få färg på fingrarna men det gick inte idag heller så jag fick torka av hennes händer med våtservett så fort hon fick minsta färgstänk på sig. Efter lunch gick vi till stadslantgården. Och nu borde jag gått och lagt mig för länge sedan... God natt!