Visa obesvarade inlägg | Visa aktiva trådar
Författare |
Meddelande |
Schueberird
Medlem
|
Re: Drömfångartråden
Jag drömde att jag var på upptäcktsfärd i en byggnad med herrgårdsliknande interiörer [exteriören syntes aldrig]. Byggnaden fungerade som ett museum och en del rum var egentligen inte öppna för allmänheten, men eftersom jag drömde ansåg jag att jag kunde vandra fritt utan att bryta mot några regler. Alla rum saknade fönster och rummen var symmetriskt ordnade kring en tänkt mittlinje. Jag var underförstått där med personer som jag kände.
Upptäcktsfärden började med att jag från ett större salsliknande rum kom in i ett mindre rum med vacker träpanel på väggarna. En dörr till vänster ledde in i ett sällskapsrum med sköna fåtöljer och andra stoppade sittmöbler. Nästa dörr ledde in i ett rum som helt och hållet var ägnat åt lego. Tre legofantaster var där och en av dem [som jag i vaket tillstånd kände igen som en klasskamrat från mellanstadietiden] knäböjde vid ett altare tillägnat en viss legolegend [vars namn jag nu glömt] som, vid ett senare datum, skulle föreläsa och visa upp legomodeller. De tre legofantasterna försvann och jag kollade i diverse smålådor i en byrå [hela rummet var, förutom altaret, fullt av byråer med massa smålådor]. Varje låda var proppfull av små kartonger (lådor av styv papp) och en av kartongerna var så proppfull av legobitar (av en viss sort) att jag hade svårt att få igen locket efter att ha tittat på innehållet.
Från nästa rum kom bullrande skratt och grabbiga, alltid på gränsen till aggressiva, röster. Jag kände inte alls för att gå in där och gick istället tillbaka samma väg som jag kommit. Sällskapsrummet var nu fullt av folk som jag i drömmen tyst för mig själv kallade "tråkig medelklass" och jag irriterade mig på dem [jag tror att några av dem var grannar till mig i verkliga livet]. Jag kände inte längre någon av dem [de jag kommit dit med hade försvunnit] och ville inte heller lära känna dem, så jag passerade därför snabbt ut genom dörren på andra sidan rummet.
Väl tillbaka i rummet där jag startade min upptäcktsfärd fick jag plötsligt bråttom och började småspringa. Färden gick genom en väldigt stor konsertlokal med orkesterdike, stor scen och publikdel i flera våningar. Det var så gott som fullsatt och fler var på väg in medan jag sprang upp för långsluttande trappor. Konserten tycktes redan ha börjat för jag hörde ett stycke som lät som Steve Reich Drumming, men med pukor och piano istället för enbart trummor, där enkla delar gick in och ut ur varandra och på så sätt bildade melodier och rytmer som var mycket intrikatare och komplexare än dess delar.
En man och kvinna i sällskap som letade efter sina platser sade att "takten bestäms av ens stolsnummer, så man kan inte byta plats hursomhelst". Jag förstod att stora delar av stycket spelades av utvalda delar av publiken. I en intervju, som hördes någonstans ifrån, sade kompositören att han, av andra kompositörer, anklagats för fusk, eftersom samma stycke skulle kräva flera år av förberedelser om man använde riktiga musiker, men kompositören förklarade att han eftersträvade en viss ljudbild, publikens ljudbild. Jag undrade hur det hela organiserades och gissade att varje person fick en sådan enkel del att spela att det inte behövdes någon musikalisk träning eller att de tillsammans med kompositören fick möjlighet att träna innan. Jag såg en i publiken spela en väldigt enkel följd av toner på ett elektriskt piano varpå personen framför vände sig om och verkade förvånad och sade något i stil med "jaså, här sitter du och spelar", fast det hördes inget från dennes mun [kanske var det bara något som jag tänkte?].
Medan jag sprang tycktes allt omkring mig stegvis bli mindre och trapporna smalare, men jag fick fortfarande plats på höjden utan problem. Plötsligt var alla lika små som myror: Människorna kryllade fram och tillbaka på golvet under mig som små svarta prickar och jag blev orolig att jag skulle trampa ihjäl några av dem medan jag sprang uppför trapporna, men det framgick aldrig om jag gjorde det eller inte.
|
18 december 2012, 21:47 |
|
|
Incognita
Moderator
|
Re: Drömfångartråden
Verkar rimligt. 4) Jo, det utgår jag ifrån. Men framför allt hade det att göra med att jag vågade tänka tanken att jag kanske skulle vara kapabel att leva ett lyckligt, förhållandevis normalt, familjeliv trots allt. Där slog självhatet till, och delar av mig började anklaga andra delar av mig för neediness och värre saker. Min "neediness" var alltså ett symptom, det också, liksom mitt eget förakt för den. Och som reaktion på det självföraktet kände jag mig ännu mer needy (kände för att bli tröstad och nattad, ungefär), vilket renderade ännu mer självförakt. 5) Det händer väl. Skriva patetiska saker här på forumet, t.ex. Clowna mig lite, ta plats med kommentarer på seminarier, skratta lite för mycket i desperata försök att verka lite cool och smart, kanske. Fast jag tror faktiskt att en del av det jag gör bra i mitt yrke också har detta att tacka för, åtminstone delvis. 6) Antagligen blir jag väl rätt dryg att ha att göra med. Men det vet väl ni bättre än jag. Fast jag tror samtidigt att jag skulle behöva göra mer uttryck för mina behov, tillåta mig själv att ha sådana innan det svämmar över av undertryckta sådana. Antisocial personlighetsstörning är jag ganska så rejält säker på att jag inte har, faktiskt. Jag tror inte att jag har histrionisk personlighetsstörning heller. Möjligen någon anstrykning åt borderline-hållet ibland, trauma-relaterat och känsligt för vissa triggers, men inte som något som karaktäriserar mig som person. Jag tror faktiskt inte det. Det fanns inget i min utredning som tydde på något av det, och ingen av mina terapeuter har trott det heller. Tror du?! Däremot lider jag av någon form av dissociativ störning med uppsplittring i olika delar som var och en har sina begränsade copingstrategier och som i varierande grad är i konflikt med varandra. Vissa av dem har mer av svartvitt och/eller magiskt tänkande än andra. Sammantaget kan det nog ge ett ganska rubbat intryck när jag låter det märkas utanpå. Jag tror att jag måste låta det märkas utanpå för att jag skall kunna komma vidare med det. Jag riskerar att såra andra genom att olika delar av mig kommunicerar olika saker. Det är något som jag jobbar med.
|
18 december 2012, 22:14 |
|
|
Incognita
Moderator
|
Re: Drömfångartråden
Det var en fascinerande dröm, Schueberird. Den skulle göra sig som kortfilm.
Jag undrar om det skulle kunna vara ett slags exposé över livet i allmänhet och dina egna vägval i synnerhet?
|
18 december 2012, 22:23 |
|
|
Schueberird
Medlem
|
Re: Drömfångartråden
Well... Vissa drag kanske, men inte fullt ut. Dessutom kanske inte jag är rätt person att bedöma, eftersom jag är extra känslig för vissa beteenden. Japp. Jo.
|
19 december 2012, 00:46 |
|
|
Incognita
Moderator
|
Re: Drömfångartråden
Tack så mycket för din input, Mr Sensitive!
|
19 december 2012, 02:27 |
|
|
Schueberird
Medlem
|
Re: Drömfångartråden
Varsågod, Miss Sensitive!
|
19 december 2012, 02:43 |
|
|
Schueberird
Medlem
|
Re: Drömfångartråden
*backar ut ur tråden*
|
19 december 2012, 02:47 |
|
|
Zombie
Moderator
|
Re: Drömfångartråden
Jag kom till ett ställe med en annan person. Någon satt där och var vänlig mot den andra personen men ignorerade mig. Tema välkänt från förfluten verklighet. Men i nattas kände jag på något sätt att den andra ändå tolererade att jag "parasiterade" på hans vänlighet mot mitt sällskap. Framsteg? Resignation inför förnedringen? Bara att jag lyckades vrida till drömmen (för att "slippa" besväret att närma mig en verklig lösning?)? (Såpass medveten är jag ofta om att jag drömmer.)
|
19 december 2012, 18:11 |
|
|
Incognita
Moderator
|
Re: Drömfångartråden
Jag har svårt att få ihop hur du skulle "parasitera", Zombie. Varför skulle du över huvud taget behöva känna att det "tolererades"? Det var ju du som var den förfördelade parten - om någon var tolerant i sammanhanget så var det du.
|
19 december 2012, 20:10 |
|
|
Zombie
Moderator
|
Re: Drömfångartråden
Det var därför jag satte "parasitera" inom citationstecken. Men det är ofta ungefär de villkoren som har gällt för att ha med folk att göra.
|
19 december 2012, 20:43 |
|
|
Som gäst saknar du privilegier. |
|