Det är inte alltid man har ett val... Handla med telningen är dock något jag helst avhåller mig från, för hans och min egen skull.

Det kan ju bero på telningen också: Om den är lugn och harmonisk eller/kontra skrikig och trotsig.

Ja, är den stilla och tyst och allmänt inte märks är det ju ingen fara.

...eller tjatig, eller sugen på att leka kurragömma inne på personalavdelningen, eller benägen att klättra i hyllor/tårtdiskar/skyltdockor... Numera är det väl mest tjat som gäller, tack och lov. Inget större problem i sig, men jag har så dålig organisationsförmåga att det inte går så bra med själva handlandet då.

Då ska ungen inte med till affären.
Jag önskar att affärer vågade porta alla som inte kan sköta sig.

Alla ensamstående är inte utan barn varannan vecka, så det kan bli svårt. Dessutom måste ju barn få en chans att lära sig. För det ändamålet gäller det dock att välja precis lagoma utmaningar. Då funkar det. Ingen veckohandling, med andra ord, och inget velande.

Kanske borde det vara tillåtet att handla medan barnen är på dagis/frita. Det vore i många fall skönast för både barn och föräldrar, för att inte tala om butikspersonal och andra kunder. Dessutom skulle det generera fler arbetstillfällen - bara det fanns finansiering.

Det skulle man ha tänkt på innan det skaffades barn.
Och varför i all världen skulle någon annan än vårdnadshavaren betala???

ICAs nya drive:
"Munkavle och tvångströja till alla barn! Barnen förvaras dessutom dammfritt i ett skåp medan du handlar och kan hämtas ut igen utanför affären."

Just ja, det finns ju inte i din värld att saker kan ändra sig i en relation.

Därför att det lönar sig för samhället att ha barnomsorg, precis som det lönar sig att ha sjukvård, skola, infrastruktur, sophantering, bibliotek och annat som är offentligt finansierat. Jag skulle för övrigt inte ha något emot att betala för tjänsten, om den fanns - möjligheten att vid behov lämna barnet aningen längre hos utbildade pedagoger i sällskap med andra barn och gott om lekredskap. Gärna med hjälp av rutavdrag. Men nu är den officiella sanningen att barn mår bäst av att vara med sina föräldrar när de inte jobbar, även om det innebär att släpa runt dem i affärer under trängsel och stress. Vill man göra sådant utan sina barn är man officiellt en dålig förälder.


Njaa... Men i Stockholm finns på vissa affärer möjlighet att lämna barnen i ett övervakat lekrum mot ersättning.

Man bör se statens kostnader för barn som associerad med barnet, som i vuxen ålder i genomsnitt betalar ungefär lika mycket i skatt som det kostade i barndomen och kommer kosta i ålderdomen. Livscykelomfördelning utgör merparten av alla skatt som betalas i Sverige. Den som aldrig skaffar egna barn har utnyttjat lika mycket barnomsorg som alla andra när den själv var barn. Man kan förstås argumentera att utgifterna i ålderdomen bör betalas direkt av individen men i barndomen är det av uppenbara skäl omöjligt, då måste någon annan betala. Familjen eller staten.

Att ersätta de döda med nya så att samhället fortgår kontinuerligt med så oförändrad demografi som möjligt brukar väl anses vara ett samhällsintresse. Det mest naturliga ur det perspektivet vore en totalt institutionaliserad reproduktion, där både biologiska och sociala aspekter sköts industriellt av staten. Men i nuläget verkar det bästa sättet att producera nya människor vara att använda någon form av familj som barninkubator istället för maskiner och institutioner. Det är dock fortfarande ett samhällsintresse och bör därför finansieras och regleras av staten. Finansieringens nivå kan användas för att reglera födelsetalen, t.ex. betala mer när det föds få barn så vi blir av med babyboomerna som annars återkommer periodiskt och gör att en välfärdsstat som i ett årtionde fungerar blir för dyr i nästa årtionde och sen tillbaka igen. Utgifter för skolor och sjukvård måste annars fonderas för att utjämna kostnaden över extremt långa perioder. Det är kanske inte en dum idé att göra ändå, pensionerna hanteras ju nu på det sättet.