Ja, det är då man skulle behöva ett förråd av drastiska bilduttryck att ta till. Eller också inte, för då kan han ju skriva "kan inte ha AS" i journalen.
Men, man gör väl så gott man begriper, eller tar det säkra för det osäkra...

Jag vet, jag skulle uttryckt mig enbart med metaforer, men det kom jag såklart på först i efterhand! Det är faktiskt något jag skulle kunna göra på pin kiv (speciellt efter att ha väntat i två timmar i väntrummet eftersom vårdcentralen har drop-in och inga bokningsbara tider förrän om en månad, det är inte läkarens fel förstås men ändå), fast då hade han väl skrivit att jag är bisarr eller psykotisk eller något.

Hm, ja, jag antar att det är ett sådant tillfälle då man bör tänka på att "välja sina strider".

Ja, jag tog ut min uppdäma energi när jag kom hem istället. Efter att ha väntat två timmar på att bli antastad i armhålorna och stucken i fingret var den helt naturliga reaktionen att rulla ihop mig till en boll på vardagsrumsmattan och ropa "Jaaa, jaaa, ich bin Tro Tro das kleine mooooonster!" (från ett tyskt barnprogram som min dotter envisas med att se) i falsett.

Jag bjuder på att jag är jävligt märklig.

Mycket sund reaktion under omständigheterna, skulle jag vilja påstå.

Ja, dessvärre kan inte jag heller bjuda på så mycket tyckaduärmärklig-het. Kanske vi är för märkliga för att ge en medmärklig nödvändig bekräftelse? Lider vi av nedsatt medmärklighet? Men charmigt var det.

Önskar vi hade haft TV när jag var liten, Tro Tro das kleine Monster låter till exempel nästan litet nördigt. Eller bara exotüskt?

Alla gör nog sådana där märkliga saker ibland, antar jag.

Tro Tro är en gullig kanin, men i ett program klär han ut sig till monster. Här är han:

Aha. Det första programmet var ju... hm... trovärdigt. Sådant man kan vilja göra men inte får. Men ingen utlärning av hartsfiolbyggande eller att skrämmas på riktigt. Litet snällt och... småtråkigt. Varför blir allt gråare och mindre poetiskt när man blir vuxen...

Kanske bra språktillvänjning också?

Och det andra... hmm, bör inte postas i någon av Aspergerforums män-klagar-på-kvinnor-trådar.

Varit med min son på akuten. Förkylningsastma. Det var aldrig någon fara, men otäckt för ett barn när det är tungt att andas. Skönt att få hjälp med det.

Det är inte min vecka med honom, men det råkade slumpa sig så att jag mötte dem just när jag var på väg hem från jobbet så jag följde med.

Så jag har inte varit hemma så länge. Lång dag idag. Det var sent redan när jag lämnade kontoret.