Jag drömde att jag var inuti ett spel igen; jag tror det var System Shock 2 den här gången [ett spel som jag aldrig spelat själv, utan bara sett andra spela]. En av motståndarna hade ett slags issköld som snabbt växte ut och kapslade in inkommande projektiler, men tydligen bara bakifrån, så jag lyckades ha ihjäl den genom att gömma mig i mörkret (efter att ha släckt ljuset) och skjuta den framifrån. Sedan skulle jag desarmera den robot (innan den exploderade), som just den här motståndaren förvandlades till när dess första form upphörde, genom att stoppa in mitt ID-kort i en springa och sedan mata in rätt 14-siffriga kod.

Jag drömde att jag var med i ett medborgargarde och vi jagade någon som vi ansåg var skyldig till något, men vad det var uttalades aldrig. Vi hade satt upp rödvita snedrandiga band i smala passager för att fånga honom. Senare i drömmen dök en fantombild upp föreställande en man med tillbakadraget hårfäste och smalt ansikte [väldigt lik en som bor i samma trapphus som jag].

Jag drömde att CodeRedAlert hade skrivit om hur hennes katt hade blivit vän med en delfin, och det visade sig att delfinerna fanns i en liten fontänliknande bassäng i en offentlig park. Det var hemskt trångt i den grunda bassängen, och vattnet var grumligt av smuts/algbildning. Alla möjliga djur som borde vara vilda hölls i parken runt bassängen. För att komma till delfinerna, som jag skulle samtala med (de talade och förväntade sig ett besök från mig av någon underlig anledning) var jag tvungen att gå i en trappa där vargarna bodde. Vargungarna var otroligt söta och djuren verkade lugna, men det kändes lite riskabelt. Alltsammans var hemskt illa skött. De stackars delfinerna kunde ju inte ta sig därifrån, men övriga djur stannade kvar av någon underlig anledning (ursäkta upprepningen, men det var ju också en väldigt underlig dröm) trots att de inte var instängda.

Så drömde jag att jag skulle vara på daglig verksamhet en dag i veckan istället för mitt vanliga jobb. Det hade något med knappar att göra, sortera dem eller sätta tryckknappar i kläder eller något; jag minns att jag beskrev det för någon, på engelska, som att jag "literally push buttons all day". Verksamheten drevs av en föreståndarinna som alla var rädda för, då hon var ökänd för sin elakhet. Ändå stortrivdes jag där, tyckte att det var så roligt att få göra något med händerna. Det var som semester. Sedan var det något problem med en latrintank som hade läckt för att jag hade satt i en påse fel (som när man sätter filtret fel i kaffebryggaren så att kaffet rinner bredvid, något som diskuterades på jobbet igår). Jag tog mig an rengöringen med gott humör.

Vidare drömde jag att jag satt i baksätet av en bil tillsammans med min son. Vi åt matsäck, och jag slängde ut överblivna gurkfrön (???) genom det nedvevade fönstret. Vi gladdes åt att det skulle växa gurka i dikesrenen. Synd på avgasföroreningen, minns jag att jag tänkte. Så såg jag att det växte alla möjliga frukter och grönsaker i diket utmed vägen, med fantasifulla färger och former. Jag tänkte att avgaserna nog fungerade som effektiv gödning. Synd bara på gifterna. Utmed vägen, när vi for vidare, stod folk och sålde av grödorna i små stånd med vita dukar. Där fanns stora potatisliknande rotfrukter som alla liknande bulliga människofötter med fem tår och något vingliknande (?) på sidorna). Finfina grödor. Synd bara på avgaserna.

Jag drömde att jag var med i en grupp av något slag som regelbundet besökte en annan dimension genom att samlas i en rektangel ovanför ett moln och skulle utföra ett uppdrag, men vi hade bara 24 sekunder på oss och sedan 6 sekunder på oss att ta oss tillbaka och sammanlagt tog det hela alltid 32 sekunder. En gång blev vi kvar och då började huset vi befann oss i försvinna bit för bit genom att de delar av interiören som belystes försvann först. Även personer som belystes försvann. En kvinna i gruppen gömde sig vid solnedgången i ett icke belyst hörn, men när solen gick upp igen försvann hon. Hennes dödsögonblick (klockslag) rapporterades av en berättarröst.

Fy vilken skräckdröm jag hade inatt! Jag blir fortfarande alldeles kall inombords när jag tänker på den, så att det påtagligt smärtar. Det var något om att jag verkligen var en jinx, en förbannad varelse, berövad min själ för att jag inte förtjänade den. En mansgestalt hade fått korn på vem jag "verkligen" var, eller åtminstone var han helt övertygad om det. Var det kanske han som helt resolut hade tagit min själ ifrån mig? Eller var det oklart om det låg någon sanning i påståendet att jag inte hade någon? Hur som helst kunde han se mig överallt. Jag kunde inte fly undan. Jag vet inte om det var "insikten" om mig själv eller han som utgjorde det största hotet, men jag var alldeles stelfrusen av skräck (vaknade till med sömnparalys). Jag hoppades hela tiden att det var fel, ett missförstånd, att jag inte var en så olycksbringande varelse, att det var han som var paranoid, samtidigt som jag fruktade att han hade rätt.

Jag undrar om det var jag som lät honom ha mig så under kontroll, för att jag kände att jag behövde bevisa mig? Jag minns nämligen en sekvens där jag helt tydligt saknade allt vad gardiner och persienner eller övriga insynsskydd heter. Stora fönster gjorde mig väldigt sårbar för andras blickar t.o.m. när jag skulle klä av mig för natten och sova. Jag kände inte att jag hade rätt att dra för en gardin ens, eller att det var någon idé. Jag var liksom inte värd den integriteten.

Jag undrar också om det är jag själv (en del av mig) som hatar mig själv (resten av mig) så här starkt - och hur jag i så fall skall kunna resonera med den kompromisslöst självdestruktiva sidan.

En otäck tanke som poppar upp är om det är möjligt att i själva verket vara en ond varelse utan att själv veta om det och trots ansträngningar i motsatt riktning. Kan omedvetna onda motiv styra en i det fördolda medan de motiv som driver en på ett medvetet plan är goda eller åtminstone förståeliga ur ett mänskligt perspektiv?

Jag skrev från början ett längre inlägg, men jag börjar istället lite försiktigt med några frågor:
1. Upplever du själv att du har en dold agenda var syfte skulle vara att enbart gynna din egen person?
2. Har du omänskliga krav på perfektion på dig själv? Var kommer de kraven ifrån?
3. Fick du tillräckligt med bekräftelse i yngre år för den du verkligen var? Får du det nu?

1) Det hoppas jag verkligen inte! Men det kan väl vara OK att se till sina egna behov ibland, i frågor som rör ens eget liv?

2) Mjo... Fast jag är väl lite kluven där, dels för att det vore förment att tro att jag skulle kunna vara perfekt när ingen annan är det, dels för att det faktiskt inte är rimligt att kräva perfektion av någon. Jag inbillade mig nog att jag hade kommit över det där, men det finns tydligen undanträngda delar av mig som ägnar sig åt automatiska tankar av det mer svartvita slaget.

3) Jag vet inte. Vad är tillräckligt? Vem var/är jag verkligen? Hur mycket bekräftelse är det rimligt att tänka sig att man förtjänar? Och hur vet man om man får det, ärligt menat och på rätt grunder (ibland vet jag i och för sig att det åtminstone är ärligt menat)? Och så skall man ju tro på det också... Men det är väl det terapi är till för, bland annat. Det och att ta ansvaret och kommandot över det som behöver ändras.

Ändå tror du att du kanske kan vara en ond person!?

För den som verkligen är ond skulle det nog behövas en oerhörd kraft- och viljeansträngning och självinsikt att istället vara god, så antingen är du ond, men har den kraft, vilja och självinsikt som krävs för att inte falla till föga för din onda natur eller så är du inte ond, utan en människa som de flesta andra.

Sitter ondskan i ens natur eller i de handlingar/etc man utför?

Det låter ju faktiskt rätt så rimligt att jag skulle vara en helt vanlig människa. *fniss*

Jag har under den senaste tiden försökt att fråga mig vad jag vill och behöver i mitt liv, och tydligen har jag rätt svårt att acceptera sådana prioriteringar - att mina egna behov skulle ha någon relevans. Att jag överhuvudtaget kan behöva något för egen del.

Det låter ju oerhört skenheligt bara det. Som om jag verkligen skulle kunna ha bortsett helt från mina egna behov. På något sätt måste jag ju ändå ha varit självisk (det är vi väl alla - inte fasen är jag bättre på det området än någon ann), om än inte på något sätt som får mig att må bra i längden.

Det är väl just det där att hitta vad som är hållbart i längden som är den springande punkten, men att ta i det väcker röster inom mig (bildligt talat, dock - jag hör dem inte) om att jag minsann inte skall tro att jag är så där god och osjälvisk inte, utan snarare måste bli en bättre människa först innan jag har mandat att tänka på mig själv.

Typ...

Alltså, när jag försöker ta kommando över mitt eget liv är jag min egen värsta fiende, som viskar till mig att jag inte förtjänar det.