Ja, berättelsen i sig kanske inte var så lustig, men du har ofta berättandets gåva (och jag har mycket lättare att förstå det än när du skriver "argumenterande").

Ovanstående utgör beröm, tro inget annat.

Ojsan, beröm från nallen växer inte på träd! Nu får du allt suga i dig, Z.

Nej, jag vet det, så en får la änna försöka suga i sig. Tack och bock nallen, det tar desto mer som det är ovanligt!

Men kan ingen mer skriva i trådämnet också? Jag tycker det vore roligt att läsa.

Jag minns inte vilket mitt första möte med politiken var, men jag vet att jag redan tidigt identifierade mig som vänster, då mest utifrån en känsla av att det var bäst. I tonåren gick det nämligen upp för mig att båda mina föräldrar står åt höger, dessutom utan att kunna motivera det med något mer än "jag vill betala mindre skatt". Jag var övertygad om att politik måste handla om något mer än att värna sina egna intressen. Jag gick då med i Grön Ungdom och började gå på möten men tyckte de var för mjäkiga, så jag gick ur och anslöt mig till syndikalistiska ungdomsförbundet istället. Där blev jag kvar ett litet tag. Gick ur under en depression. Nu är jag övertygat vänster, inte längre bara utifrån känslor. Vore det val idag skulle jag troligen rösta (v).

Lite kuriosa; min morfar bad mig "inte säga det ordet (syndikalisterna)" när vi träffades. Jag sticker inte under stol med att mitt engagemang var tonårsrevolt till viss del.

Det var nog att jag hatade skolan och tyckte den borde avskaffas. Nån gång i mellanstadiet relaterade jag det till politik. Nu har jag väl lite mer utvecklade uppfattningar men frågor om barns rätt till icke-auktoritär uppfostran har alltid varit centralt. Och aggressionen mot religion, den minns jag inte när den började. Från början hänger det nog mer ihop med att jag hatade traditioner än att jag hade några avancerade metafysiska uppfattningar.

Mer efterdropp till barndomsminnena:

... för jag förstod ju (eller hade fått förklarat för mig?) att han var karl. Jag undrade också ett tag över vad en "representant" var för sorts tant. Sådana hörde man ju talas om när det var tal om FN eller "förhandlingar". Och att det där "för-" var viktigt för att markera finare och mer abstrakta saker än vad vi handlade i Konsum förstod jag – men vad? Såg vagt för mig någon dunkel sal halvt under jord där kostymklädda represenfarbröder, kortsnaggade med fyrkantiga hakor, trådde en såndär figurdans där leden passerar igenom varandra, kanske i smyg utbytande små pappersbuntar de hade i händerna; allt gråsvart färglöst som impregnerat med koldamm.

... sammanbitet gravallvarliga, glömde jag tillägga. Och dolska, fast på ett laglydigt sätt. Att leenden eller något som var mjukt eller öppet inte hörde hemma i den världen förstod jag ju (fast hade nog inte kunnat sätta ord på).

Ordet proglem tror jag förresten också jag först stötte på i radions världspolitiska sändningar. Ett imponerande ord för mycket viktiga vuxensaker som jag insåg att det skulle ta många många år innan jag kunde våga mig på att försöka hantera. Bara ordet alltså; sakerna kanske aldrig: mina föräldrar hanterade ju bara mindre saker.