Jag vet inte om gensvaret blir så stort på ett aspergerforum men tänkte höra mig för ändå. Jag undrar om någon här har tagit/tar stämningsstabiliserande medicin, till exempel Lamictal/lamotrigin eller litium? Vad har ni för erfarenheter av det i så fall?

Jag har funderat på stämningsstabiliserande medel ett tag då jag har återkommande depressioner. Hade min senaste för ett år sedan. Depressionerna är (som tur är) kortvariga men återkommer trots att jag tar SSRI.

Det konstiga med SSRI för min del är att jag känner mig uppåt de två första veckorna under insättning. Jag blir uppåt och har energi, tar itu med saker och planerar, men sedan landar jag på normalläge igen. Det stämmer ju inte med det läkarna brukar säga om att man brukar må sämre under insättning. Jag är ganska dysforisk i mitt grundläge och får väl acceptera det, men det hade varit skönt att slippa de där dalarna.

OBS att jag inte kan vara bipolär då jag aldrig haft hypomani eller mani.

Förresten, jag ska tillägga att det här är ingenting jag bara hittat på själv utan jag har pratat med läkare om det (fast det var några år sedan). Det svåra är bara att jag inte vet varför jag blir deprimerad... å ena sida tycks depressionen kunna komma när som helst oavsett yttre faktorer, å andra sidan kanske jag blir deprimerad pga mina svårigheter som nog har med AS att göra. Det är så svårt att veta. Om det är AS-drag som orsakar depressionen kommer jag väl knappast bli hjälpt av stämningsstabiliserande.

Jag kanske borde lägga de här funderingarna på is. Bättre kanske att genomgå npf-utredning (bedömningssamtal på måndag) och sedan fundera på stämningsstabilserande om jag får ytterigare en depression (vilket jag enligt statistiken bör få, men jag kanske inte ska lita blint på den). Det är bara det att jag har sådan respekt för minsta tecken på egentlig depression. Jag kan inte få depression igen, det sabbar så mycket.

Suck. Tusen tankar som snurrar runt hela tiden. Inte bara om mitt eget mående, men just måendet är en aspekt som verkligen komplicerar allting.

Jag har en kompis som använder litium mot bipolär. Det är en ganska farlig medicin och jag visste inte att man kunde använda den mot återkommande unipolära depressioner. Jag kan fråga min kompis vid tillfälle, hon gillar att prata om psykofarmaka. Permanent medicinering med någon starkare antidepp kan vara en lösning om du kan hitta en med acceptabla biverkningar. Har för mig att riktlinjerna säger att 4 depressioner hos samma person motiverar livslång medicinering?

Jo man kan faktiskt det nu, fast helt vanligt är det väl inte. Man har allt mer börjat betrakta recidiverande unipolära depressioner som liknande bipolär sjukdom, det vill säga en variant där vanliga antidepressiva inte hjälper. Många med recidiverande depression blir hjälpta av litium men den är som du säger en stark medicin.


Jo, det är väl så. Jag vet inte hur många jag haft, uppskattningsvis 5 riktiga egentliga depressioner. Fick första när jag var sju år. Jag har testat flera antidepressiva men ingen har förebyggt depression, däremot hjälper den jag tar nu (Cipralex i maxdos) bra mot tvångstankar.

Vad är en starkare antidepp? Vet inte om jag testat en sån. Jag har testat 3 olika SSRI och Voxra, Edronax och Cymbalta.

Tänker väl främst på SNRI som Cymbalta eller venlafaxin(effexor). Men de verkar ha provat rätt många redan...

Det var biverkningar som gjorde att jag fick avbryta Cymbaltan. Det var surt för jag blev piggare av den. Det är möjligt att den hade varit perfekt, jag vet inte, jag tog den inte så länge.

Låt bli ssri/snri om du har bipolärt syndrom, dessa "mirakelmediciner" kan ofta trigga hypomanier och manier, de medicinerna
har kostat mig sexsiffriga belopp.... p.g.a. felmedicinering. Lamotrigin fungerar bra för mig jag svänger inte alls som
tidigare, men min GAD har jag ju kvar och är för tillfället långt under ytan.
Det går att blanda stämningsstabiliserande med dessa lyckopiller men det ska göras av proffesionell psykiater, dit räknas inte
AT och ST läkare.
Obehandlad bipoläritet blir också värre med åren och kroppen tar väldigt mycket stryk, men med rätt medicinering så kan det
gå 20 år eller mer mellan episoderna.

Tack för ditt svar, RJ, men jag tror som sagt inte att jag är bipolär. Jag har ju haft uppåtperioder, speciellt i samband med insättning av SSRI, men de har varit kortvariga och jag har aldrig gjort tokiga grejer som hypomana/maniska människor ofta gör (spenderat för mycket pengar, blivit extremt sexuellt lössläppt etc). Jag har mest blivit energisk och tagit itu med saker jag inte orkat under depression.

Min första maniska episod utlöstes av Seroxat, Nu står det i min journal att jag absolut inte
får sättas på vare sig SSRI eller SNRI då alla triggar mani eller hypomani.
När man är hypoman är livet i regel underbart medans maniska episoder suddar ut tiden och
ställer till så mycket elände efteråt.
Som måttligt hypoman kan man bli otroligt kreativ och driftig, jag har t,ex. haft nytta av det
i mitt jobb.

Att jag balanserar på gränsen till vansinne nu beror på att mitt liv är fruktansvärt stressande
mentalt och det klarar jag inte, historien har tyvärr hunnit ikapp mig, nu när jag trodde att allt
skulle bli lugnt, men det kommer det aldrig att bli har jag insett....

Du kanske skulle be att få prova Lamotrogin Orange? det är en snäll medicin som kappar toppar
och djupa depp, fungerar den inte så är det bara att sluta.

Japp, jag funderar på den. Ska genomgå min utredning först innan jag tar upp det med läkaren dock.