Vad skulle ni beskriva som ert första möte med politiken?

I mitt fall skulle jag nog säga att det var förvåningen över att folk sörjde Olof Palme, en som bestämde. Hemma hos oss hördes aldrig något positivt om de där, de som bestämde. De personifierade för mig den onda häxan/trollen/valfritt genomont väsen i sagans svartvita värld. Alltid hittade de på nya saker för att plåga människorna än mer, de där som bestämde, eller göra världen "nu ännu mer korkad".

Och nu hade man dödat en.

Och plötsligt var alla ledsna!

Plötsligt hade ju just han varit en av "the good guys", och det var det politiken gick ut på egentligen: att försöka göra världen bättre.

Förvirringen satt i länge. Jag är inte riktigt säker på att den ännu har släppt.

Ojoj. Måste tänka efter.

En sak är ju radiominnen från förskoleåldern. Mina föräldrar hade jämt P1 eller Musikradion på. (Inte fullt jämt senare. Blev barnskriken för många?) "Frankrikes president Dögål" gjorde saker tillsammans med "Västtysklands förbundskansler Kissinger" (Kiesinger) "enligt välunderrättad källa i Bonn" (jag såg framför mig ett kupolformat vitt huvud, en vagare litet förtrampad "Kissinger" i grå kostym och en källa som sipprade fram ur en klippvägg med litet grönska i skrevorna). Den välunderrättade källan i Bonn var förresten flitig källa till allt möjligt. "Arianne (Ariadne) Wahlgren, Aten" rapporterade om militärjuntan (en häst byggd som en gammaldags skyltdocka i trä och hård stoppning överdragen med brunt tyg) och Papadopoulos. När jag tyckte hon lät arg sa mor att hon kanske var ledsen över juntan, om jag minns rätt. Markus "Erlander" (var han släkt med statsministern? – hette egentligen Ölander) rapporterade om president Kekkonen från Helsingfors – hur kärv den gubben var hördes ju på namnet – och det lät plötsligt tydligt och utan knaster fast det var utomlands ifrån. När jag undrade varför sa de att det var så nära. Nära? På andra sidan ett hav? "FN:s generalsekreterare U Thant" undrade man hur han kunde heta så. Olika olyckor krävde si och så många "dödssoffor" (inte minst i "Giaffra") – vad fan var en dödssoffa? Ett finare sätt att säga att de dog? Satte de liken i soffor när de skulle transportera bort dem?

Bokstavliga basics då. När jag började bli medveten om vad politik var, det var bra mycket svårare att ens erinra sig...

... men talade finlandssvenska.

Vilken rolig berättelse!

Ja, det var det verkligen!

Oj då, det var roligt! Hade trott att just det roliga i den sortens minnen skulle vara svårt att få fram i skrift eller till någon annan...

Jo, det var roligt men framförallt väldigt målande. Somliga har skriftens gåva!

Oj, tack igen! (Glad och fortfarande förvånad...)

************************

Litet efterreflexioner OT som dök upp...

Wahlgrens förnamn uppfattade jag först som "Marianne". Blev litet förbryllad över grekiskt namnskick när mor förklarade att hon hette (vad jag uppfattade som) Arianne och "så kan man heta i Grekland". Jaha, vad var då nyckeln till det? Hur skulle man generalisera det där saknade M:et till andra namn? "Alla" tog förstås för givet att hon var grekiska. Nu upptäckte jag att hon var tyskfödd och hette Ariane.

"Vad fan var en dödssoffa?" kändes nu som det adekvata uttrycket för min undran då, som jag minns den. (Dödssofforna var i så fall långa och rätt kantigt enkla men inte helt ostoppade, med plats för minst åtta (?), och i någon sorts gråaktig khaki.) Litet tankeväckande, för svor gjorde jag nog inte på länge än. Det var sådant som de andra gjorde, de som levde på riktigt, hade bil och "jobb" (inte "arbeten") och fick göra saker som vi inte fick eller som det låg i luften att jag inte borde prova på. Mina föräldrar var båda frireligiöst uppfostrade och hade båda revolterat mot det, men mentaliteten bakom hade de kanske uppfattat rätt aspigt rigitt och tagit med sig...

... och så var det förstås farbror [...], som hade suttit i koncentrationsläger och hade sitt fångnummer intatuerat på handleden. En snäll farbror men väldigt allvarlig, dyster. Jag förstod att han var Vuxen och att det var sådan man var när man var Vuxen. (Det förföljer mig än, som en del av bilden av hur trist jag borde vara nu när jag själv sedan allt längre tid är Vuxen.) Senare har jag förstått att han var rätt märkt av det han hade gått igenom...

Kiesingers grå kostym var förresten fiskbensmönstrad. Någon måtta fick det vara, en förbundskansler (vad det nu än var) måste ändå vara en betydande man. Mer enfärgat grå kostymer hade sådana som den här farbrorn och min far.

Tror att EU-omröstningen 1994 var det första tillfälle då jag kände mig engagerad i en politisk fråga, även om jag bara var ett barn. Jag har dock minnen av att ha varit med på politiska aktiviteter som 4-7-åring, då en av mina föräldrar var med i ett parti på den tiden.