Det ligger ju nära till hands att tolka det som att du behöver genuint snälla människor omkring dig, men att du kanske förväxlar coolhet med snällhet!?

Jag drömde att jag besökte en liten stuga och skulle bevisa för bror min att det inte fanns någon telefon indragen där [en sådan där gammal stationär sak med roterande nummerskiva]. Jag skulle också sätta upp ett spiralformat anslutningsdon för telefonledningen, men först var jag tvungen att hitta var det gamla donet inte satt. Jag gick runt stugknuten och var plötsligt på väg in genom svängdörrarna till en obduktionssal med ett bord i rostfritt stål som enda möbel mitt i salen [stugknuten motsvarades nu av en korridorsknut]. Från andra sidan salen hör jag en liten kille säga något samtidigt som han kommer in genom ytterligare en uppsättning svängdörrar. Han har ett stort sår på halsen och är sjukligt blek med utstående ögon. Han frågar om jag är hans mamma. Jag försöker kallprata samtidigt som jag undviker att komma för nära genom att alltid hålla mig på andra sidan bordet i rostfritt stål, eftersom jag förstår att den lille killen kan bli farlig för de levande.

Jag drömde att kroppen var et nollsummespel: "Om man är så intelligent som [det i drömmen förstods att] man är som aspergare, då måste andra delar av kroppen fungera sämre." Det hela sades med glimten i ögat till en gammal klasskompis från gymnasiet och intressant nog fanns det en viss förväntansfull spänning mellan oss.

Varför skulle jag förväxla coolhet med snällhet?

Upplever du själv att du låtit vissa "delar av kroppen" stå tillbaka för att kunna fungera intelligent? Och just i situationer med sådana förväntansfulla spänningar?

Eftersom du drömde om en "snäll, men ocool" person som du inte träffat på länge och saknar litegrann och den personen kanske var en allmän symbol för genuin snällhet.

Tror du själv att du blandar ihop de två? Kan man vara genuint snäll och cool samtidigt?



Jag lever mer i mina tankar än i min kropp. Kroppen står dock inte tillbaka för att jag ska kunna fungera intelligent, utan står mest bara tillbaka i största allmänhet: att tänka är mer intressant än att ha en kropp. Det är dock möjligt att jag kopplat bort vissa funktioner för att bättre kunna koncentrera mig på intressantare saker eller så har de aldrig funnits där och därför kan jag leva mer i tanken än i kroppen - fast ibland känns det som att jag kopplar på dem igen, men det händer inte så ofta.

Jag drömde att jag var på väg hem genom staden där jag bor och passerade över en stor bro, från vilken jag vek av förbi en öppen plan där en kille spelade basket samtidigt som han sjöng/rappade. Jag kände att jag inte riktigt hörde hemma här, men låtsades som att jag gjorde det. Vägen genom detta område ligger utstakad framför mig och jag ser bland annat en svängd trappa i sliten sten en bit framåt vägen och vet att den måste jag ta för att komma vidare. En annan kille dyker upp och jag känner att han inte vill ha mig här. Jag skyndar mig uppför trappan och hamnar i en stenruin. Ett hål i taket leder vidare uppåt och jag häver mig upp genom det. Det hela känns som ett test av min förmåga. Killen från tidigare dyker upp på samma våningsplan och har uppenbarligen tagit en annan, smartare väg. Jag känner starkt att jag måste bort härifrån och fortsätter ner mot den å som vanligtvis flyter genom staden där jag bor och tänker mig att passera över den via de broar som finns här (åns samtliga broar tycks samlade på denna plats). En jämnårig kvinna i blont, lockigt hår kommer gående på en av de broarna, men när jag äntrar densamma ser jag att den har sjunkit ner i vattnet och saknar gångbrädor här och var, vilket omöjliggör passage och jag förstår att den blonda kvinnan är i samma situation som jag. Övriga broar ser likadana ut. Kvinnan ska försöka ta sig över ändå och jag hoppar upp på en hög vall bredvid och anmärker helt otvunget att "det här ska bli intressant" varpå kvinnan ler lite snett. Hon ger upp och vi hittar båda till slut en bro som är hel. Hon passerar mig bakifrån och jag tänker att andra tror att jag låtit henne passera bara för att kunna studera hennes bakdel, vilket jag inte gör.

Bron leder in i ett biografmörker och jag hamnar bredvid en äldre dam (som jag tror tidigare var den blonda kvinnan). Filmen vi ska se visar sig vara en surrealistisk film med osammanhängande scener ackompanjerade av experimentell musik: En av scenerna visar en kvinna sittandes på en stol med ett tjockt papprör (ungefär som ett sådant som man förvarar hoprullade affischer i) i munnen. Pappröret går in genom en stugvägg, men i nästa scen har kvinnan i munnen istället en kaffekopp (av den bastanta sort som kan hittas på vägkrogar och lunchrestauranger). Det vilar något mycket skrämmande över dessa scener. En annan scen visar delar av fötter (eller bilder av fötter) kliniskt avskilda från varandra (troligen har någon varit framme med saxen och klippt ut fotbilder ur diverse tidningar).

Den äldre damen bredvid mig viskar saker i mitt öra som jag inte förstår ett dyft av. Hon fnittrar. Jag försöker säga något roligt tillbaka om "lusar", men då slutar hon fnittra och jag känner mer än tänker att samtliga i den här biografen är "kriminellt galna" utom jag. När filmen är slut går alla ut, men jag sitter kvar och ändrar en liten detalj i filmmusiken - för att den ska låta bättre - med hjälp av en stor maskin som står på det nu tomma golvet framför mig. Maskinen har två stora reglage i blått och rött som jag vrider runt på olika sätt för att ändra volym och "mixningssätt". Jag anser själv att det nu ska låta bättre, men orkar inte lyssna igenom hela ljudspåret i jakt på de ställen där musik hördes och lämnar istället lokalen samtidigt som jag tänker att det är konstigt att personalen inte har tänt än (som ju brukligt är när en film är slut). Mina ögon sluts men utanför salongen öppnas de igen och samtidigt öppnar jag ögonen i den vakna världen och ser mitt sovrum som det vanligen ser ut, men jag somnar alldeles strax om igen och fortsätter drömma:

Nu är jag på väg hem från bion och det är dunkelt på ett sätt som det enbart kan vara i den här typen av dröm. Jag ser människor på håll som tar sig upp och ner för tunnelbanetrappor. Själv befinner jag mig på en perrong, men klättrar strax över ett spår via något slags ställning eller ramverk och hamnar på ett ställe som jag inte alls känner igen. Allt är mycket dunkelt och ödsligt och grått och dammigt, och alla människor som tidigare var här är som bortblåsta. Jag vet inte hur jag ska ta mig därifrån och tänker att jag måste hitta vissa trappor som jag tror mig minnas ska finnas någonstans i närheten. Jag ser mig omkring och tror mig se dessa trappor under den avsats som jag befinner mig på och häver mig ner genom att hänga i armarna. På golvet under mig ser jag en klocka utan visare och jag tänker att gravitationen måste vara riktad åt ett annat håll i detta rum, eftersom klockor vanligtvis är uppsatta på väggar och inte på golv. Något är mycket fel och sedan hör jag ett otäckt, hostande skratt och inser att det är jag som skrattar i den vakna världen.

Jag drömde att en person som jag tycker om hade fått kontrakt med ett bokförlag för att skriva om hur hen skapat sin vackra inre värld och hittat det positiva i sin ensamhet.

Jaha, så den personen skulle symbolisera vad jag överlag saknar hos människor i mitt liv? Medan jag skulle ha för många coola människor runt mig, som jag sökt mig till av misstag? Det hade väl varit rimligt om jag hade haft en massa coola människor i mitt liv, men det kan man väl inte påstå att jag har. Om man kan vara genuint snäll och cool samtidigt? Det vet jag inte, men varför skulle man inte kunna? När jag skrev cool där, om drömmen, så var det ju i andras ögon jag åsyftade.

Jag tolkar det som ett nej.

Ah, just det. Jag tror inte att jag blandar ihop det.

Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag skulle vara statist i en kostymfilm. Det var en påkostad produktion med massor av folk i avancerade dräkter. Vad jag egentligen skulle göra rådde det skilda bud om, och det visade sig att det fanns olika agendor. Myteri i filmbranschen? Några ämnade gå bakom ryggen på regissören och producenten och göra något annat av det hela. Det var i alla fall meningen att jag skulle vara något slags följeslagare till en tjusig skådespelerska i långklänning, så jag såg till att hänga med henne så att jag inte skulle missa något. Ett gäng ynglingar med korkskruvsluggar figurerade i drömmen, minns inte i vilket sammanhang.