Tack Zombie. Först och främst trodde jag inte att du förringade mina problem. Förväntar mig inte att alla ska svara på det jag skriver. Nu har vi visserligen skrivit en del i samma trådar och så där så jag förstår lite hur du tänker, men jag trodde inget sånt.

Angående det andra du skrev så ja, visst är jag sådan. Jag var inte sådan från början dock. Jag har inte varit dålig på att be om hjälp tidigare men det har aldrig funnits någon adekvat hjälp för mig. De fysiska symtom jag har idag har jag haft länge, så länge jag kan minnas, men i mycket mindre utsträckning. Det har stegrats väldigt de senaste åren. Som sagt tror jag det blir bra att jag äntligen ska utredas.

Trodde jag väl inte heller, men visst har jag mer ansvarskänsla än jag mår bra av. Fast det är ju också roligare ju mer man har att ge när man faktiskt bryr sig...


Ja, som sagt. Och att det ändå blir såpass tidigt i livet, trots allt (säger jag, som på många sätt kände mig gammal och trött vid tjugo och hade ytterligare tjugo års kamp i blindo bakom mig när jag utreddes).

Men vuxnas förmåga att ta barns problem på allvar...

Mm, jag känner mig redan gammal och trött. Samtidigt har jag ändå utvecklats så mycket de senaste åren att jag har bättre förutsättningar att förändras nu.

Vuxnas förmåga att ta barns problem på allvar... ja. Och vårdens förmåga att ta vuxna på allvar. De kunde bli bättre, båda två. Sedan jag började fundera allvarligt på det här med evntuell aspergerdiagnos för egen del har jag pratat en del med mina föräldrar och fått reda på att skolan försökte slå larm vid något tillfälle på grund av mina tics, men mina föräldrar brydde sig inte om det. Klandrar dem inte för det men det känns lite märkligt att få reda på det nu.

Min läkare har sagt att allt kommer bli lättare för mig den dagen jag slutar känna efter och bry mig om mina symtom. Jag har kört den taktiken länge nu och den har liksom inte hjälpt... snarare förvärrat allt.

"Slutar känna efter"? Vilken osedvanligt oinsatt kommentar!

Jag citerade honom inte ordagrant, han sa specifikt att "allt blir mycket lättare när man slutar bry sig om sina symtom och slutar tro att de är farliga". Han är väldigt bra i övrigt men just det lät inte riktigt rimligt.

Jag misstänker att han tror jag är lite väl lik honom. Han säger ju att han känner igen mina ångestsymtom och att han själv tagit psykofarmaka. Han har kanske inte symtomen i lika hög utsträckning som mig, för han klarar ju att arbeta heltid som läkare.

Edit: Och så skiljer vi oss åt väldigt mycket i övrigt också, så han borde nog inte tro att han vet precis hur det är.

Ja, det kan ju vara en risk när man känner igen sig hos någon: att man ser likheten även långt utanför där den finns. Eller, för den delen, råkar utsätta den andra för sin egen brist på självkännedom.

Jag har också hållit på att "låta bli att känna efter" och "gå emot mina blockeringar" i över ett halvt liv. Det har med all rimlighet varit en av de största enskilda orsakerna, och en av dem jag hade kunnat göra mest åt, till att jag sitter i klistret som en orkeslös åldring nu, årtionden före den åldern. Och det är inte bara jag. Har sett såpass många utslitna aspergare och aspergoider passera revy att jag törs säga att vi borde lära oss följa våra "blockeringar" för att slippa det ödet.

"Låta bli att känna efter" lär vi för övrigt få lära oss mer och tidigare än vad som är nyttigt, de flesta av oss, alldeles utan att någon vuxen behöver anstränga sig extra för det.

Det borde fanimig läkarna få veta, de som nu kan ta in sådant.

Yepp, så är det *skickar kram*.

*skickar kram tillbaka. + ett par extra apropå AF nyss*. Du är uppskattad, och kanske mest av dem du själv uppskattar mest...

Gud, jag började fan lipa. Jag hade blivit mycket mindre provocerad om h*n skrivit att jag är ful eller äcklig. Men att attackera min tankeförmåga och vetenskaplighet... det tog. Även om det kom från en idiot.

Äsch. Nu är jag på bättre humör. Ett beroende mindre.