Önskar hälsa till alla (ingen nämnd ingen glömd) som drabbade av ohälsa och ändå kämpar på...

Krya på er allesamman!!!

*host* läser dagligdags och nattlignatts men inte tillräckligt tillräknelig för att i skrift skriva något själv... *gör ett otillräkneligt undantag nu*

Glöm inte ställa tillbaka grillen metspöt trädgårdsmöblerna solparasollet sommarkläderna etcetera dit och där ni tog dem... hösten lider mot vinter nu.

db

Tack detsamma db, och roligt att höra från dig! Hade just börjat undra var du håller hus.

Och Orange: det är bara spöken. Men det brukar ju vara så mycket lättare för andra att se. Hoppas de är mindre imorgon...

Instämmer med Zombie.

Orange, de där skuldkänslorna låter inte alls bra. Jag vet hur sådant kan kännas - och hur skevt man ser på sig själv och världen när man tänker så. Det där måste du få hjälp med att bryta!

Min dagsform, eller snarare årsform: ja, vad ska jag säga? Att vara introvert och högkänslig och dessutom eventuellt neuropsykiatriskt funktionsnedsatt är jävligt illa anpassat till världen/samhället/jordelivet/whatever. Efter att ha förträngt de flesta psykiska symtom jag drogs med som barn och tonåring verkar allt ha satt sig fysiskt istället. Alla prover ser enligt läkaren bra ut men jag har yrsel, hjärtklappning, andfåddhet, stundvis hyperventilering, blödningsrubbningar (ingen på över 60 dagar nu och jag är inte gravid), håravfall (inte inbillning, andra reagerar på hur tunnhårig jag är), overklighetsänslor och känslomässig avstängning. Trötthet, vissa dagar utmattning. Skuldkänlor. Koncentrationssvårigheter (har jag visserligen haft så länge jag kan minnas). Det mesta av det 24/7. Känns som jag är mitt uppe i en halvutvecklad panikångest-attack hela tiden.

Det låter jävligt illa men enligt läkaren ska cipralexen ta bort alltihop. Har tagit pillrena över ett halvår nu och väntar fortfarande på mirakeleffeken, "hjärnans läkning" som doktorn så fint kallar det. Lägger allt hopp till npf-utredning nu.

Det där låter riktigt allvarligt, Orange. Du behöver helt klart mer stöd. Minns inte hur det var med terapi och så, vad du redan har provat, ifall du berättat det. Mitt minne är inte riktigt vad det borde vara nu för tiden; jag blandar ihop saker. Min erfarenhet är att medicin och terapi - av en erfaren terapeut (leg. psykolog OCH leg. psykoterapeut) som man "klickar" med och känner tillit för - kompletterar varandra på ett bra sätt. Medicinen gör det möjligt att ta till sig input och ändra sitt eget sätt att tänka, och att orka ta itu med de känslor det innebär. Enbart medicin ger inte samma hjälp, men utan medicin tror jag att det kan vara svårt att ta till sig terapin.

Utredning låter väldigt befogat tycker jag, och förhoppningsvis kan det leda till både verktyg för att förstå varför du mår som du gör och för att underlätta, och till ökade resurser i form av stöd.

Boendestöd vet jag att du tidigare inte kunde tänka dig "ha rätt till". Det tycker jag att du skall ompröva. Ge det åtminstone en chans! Mina boendestöd är ett viktigt stöd för mig i tillvaron på flera sätt. Utöver de uppgifter de kan utföra (tillsammans med dig) kan de också ge bra tips på hur du själv kan underlätta tillvaron, och hjälpa dig att ta tag i det. De kan kolla upp rättigheter som du själv inte orkar nysta i, ta kontakt med olika instanser för att höra vad som gäller. De kan hjälpa dig att prioritera när allt känns övermäktigt, hjälpa till med proportioner på tillvaron. De kan t.o.m. hjälpa dig att komma iväg på roliga saker med ditt barn när du själv inte orkar ta dig för det (det gör mina i alla fall). Och så har de sett och hört det mesta, tål att höra en del. Och du behöver inte vara trevlig när du inte orkar, för de känner till dina förutsättningar. Du kan ösa ur dig, vara barnslig och ineffektiv - och det är OK, fastän du inte är ensam.

Jag tar en antidepressiv i maxdos som hjälper en del; innan jag började med den var allt mycket värre. Jag vet dock inte hur jag skulle klara av terapi i det skick jag är i nu. Mitt fysiska mående är så dåligt och min koncentration så kass att jag knappast tror terapi skulle kunna ge mig någonting. Jag skulle vara helt slut av att ta mig till psykologen. Jag gick 10 sessioner hos en psykolog för inte så länge sedan och det var så det var. Jag var redo att kollapsa när jag tagit mig till mottagningen och minns inte ens vad vi pratade om. Jag har gått i pykodynamisk terapi, KBT och samtalsterapi utan särskilt perspektiv tidigare. Har dålig erfarenhet av nästan all terapi.

Jag vet inte vad jag ska göra nu mer än utredas. Om jag får diagnos, och jag misstänker att det blir fler än en, kommer jag ta emot all hjälp jag kan få. Även om jag inte tycker mig ha rätt till mycket så är det inte bara jag som kommer drabbas om jag fortsätter må så här. Än så länge klarar jag att rycka upp mig varje dag och göra det jag behöver plus oftast lite till, klarar att vara en bra förälder osv, men det riskerar ju att krackelera när som helst.

Jag struntar ärligt talat i mig själv för jag inser att jag är doomed; jag fick min första depression som sjuåring och har varit dystym sedan födseln typ, statistiken för recidiverande depression ser ut som den gör osv men jag måste kunna försörja mig och min familj och när jag mår så här vet jag inte hur f*n jag ska klara universitetsstudier eller jobb.

Skriver inte här för att jag tycker synd om mig själv utan för att jag inte har någon annan att prata om det här med. Jag kan inte ta upp allt med min mamma, hon står mig så nära och jag vet att hon skulle må dåligt av att veta.

Det är BRA att du skriver det här. Någonstans måste man ju få lufta det! Det är inte mänskligt att behöva bära på allt det där ensam.

Jag känner igen mig mycket i hur du tänker kring detta, även om jag tack och lov har en bättre grund idag än vad jag har haft förut. Jag hoppas innerligt att utredningen blir till hjälp och att du får ordentligt med avlastning och vad som helst som kan göra din situation lättare. Du är värd det, du också, liksom dina de närmaste som du är så mån om.

Tack Inco.

Any time.

Fan, nu kanske det såg ut som om jag förringade dina problem, Orange. Snarare är jag slut själv och ville skriva något men kom inte på vad. Och likadant idag. (Orkar bara dra på mig däng på AF , men det jag skriver där är för mig gammal skåpmat som inte kräver så mycket av mig själv så att säga...)

Naturligtvis håller jag med Inco. Och jag struntar inte i dig. Du behöver övning i att inte göra det du heller. Här finns både mänskliga, moraliska och intellektuella resurser, det är ju ingen konst att se. Och bra att du börjar skriva något! Får intryck att du är litet som jag [försöker komma ifrån]: är farligt van vid att hålla saker inom dig alldeles för länge och sätta upp mer "presentabla" delar, som i och för sig finns där, som en fasad för att det är svårt att se hur man annars skulle kunna fungera eller godtas?