Man kan få unna sig att vara extra asocial när man är dunderförkyld, tycker jag. Särskilt om det innebär att man tar hand om sig själv.

Och, jo, tack! Jag var faktiskt lite rädd.

Jag är tusan mer oformlig än vanligt idag.

Jag också - bokstavlig talat.

Mina sympatier.

Jag bejakade för mycket på en gång och andra saker inte alls och nu orkar jag inte bejaka något alls längre. Det blev som allt eller inget: Hur hittar man en lagom nivå?

Genom terapi?

Mår rätt bra idag. Den värsta pms:en tycks ha givit med sig och cortisonet gör skillnad. Unnar mig att ta det lugnt och har det ganska mysigt (!) när jag skrotar runt här hemma. Funderar på om man kan sätta sig på en bänk i solen ute på gården med ett korsord iklädd flanellpyamas och skinnjacka. Jag börjar luta åt att man kan det.

Förstår att du blev rädd, det hade jag också blivit.

***********'
Fortsatt förkyld och dessutom mycket vresig. Ointresserad utav omvärlden.

Låter kämpigt, CRA. Mina sympatier.

Det kunde man.

Trött och seg. Eller om det nu var trärtom, alltså seg och trött. Oinspirerat hur som.

OnT: Tyngd igen. Det tycks komma kvällstid då jag känner mig som mest "verklig", vilket inte vill säga mycket egentligen... Skuldkänslor. Känsla av att jag förpestar världen kommer över mig. Vet inte varför. Inte konstigt att jag stänger av när det är så här det blir när jag kommer en millimeter närmare ytan. Ska sova så är det nog bättre imorgon.