Jag orkar inte med social kommunikation med NT-folk eftersom deras smärttröskel för det avvikande är alltför låg. Därför söker jag mig till forum som det här, men innerst inne hatar jag och ser ned på aspergare också.

Jag är en narcissist som använder aspergare som mentala "slasktrattar" eftersom de flesta NT'are hade försökt lyncha mig långt snabbare, och eftersom aspergare är svagare än NT-folk, mer lättmanipulerade, fulare och äckligare.

Jag har blivit bannad från ALLA forum jag NÅGONSIN varit registrerad på utom detta samt ett annat aspergerforum (som dessutom är omodererat). Detta säger något om min tendens att gå över gränsen och provocera. Det enda jag egentligen vill är att kränka lägre stående människor.

Dras jag enbart till forum för aspergare för att det är lättare att vara socialt misanpassad där? Egentligen hatar jag ju allt asperger står för. Falskheten, fittigheten, fulheten etc.

Hur kan du hata detta?:


Hähähähäää. Den där raringen sägs vara en Aspergare. Jahapps, det är väl bara en tidsfråga innan jag får censurera mig själv.
C3PO:
- Alltså, det där är min lillebror. Jag gillar inte att ni skrattar åt honom.
sugmundfreud:
- Oj, förlåt. Men kan vi inte få njuta av hans groteskhet lite till bara? Snälla!

Hat till andra människor, jag tycker man hatar folk vart man än hamnar. Jag tycker också att Asperger känns knepigt att förknippa sig med. Men jag gillar folket och trivs helt enkelt bland Aspergare på internet. Tycker det blir förbannat trevligt emellanåt!

Ser ut som Pemers oheliga avkomma, men det är en fysisk omöjlighet eftersom ingen kvinna som inte var vigd till Satan skulle föda Pemers barn frivilligt.

Jag har sedan länge konstaterat att jag hatar de flesta människor. Att de råkar tillhöra någon neurotyp, kultur, eller annan gruppering som jag ogillar är bara ett smärre tillägg och inte egentligen så viktigt som jag länge trodde. Det är till svyende och sist personen som jag hatar verkar det som.(tråkigt nog?) Ett bra exempel är ärkenördar som moraliserar om vikten att anpassa sig. Trots att deras "livsstil" på många sätt handlar om att vara utanför så behåller de samma vidriga världssyn som mainstreamfacket.

Men på senare tid har jag nog lugnat ner mig. Kanske orkar jag inte hata eller bry mig mer, eller så har känslokylan förtärt hatet också. Har visserligen lärt mig att utöva bättre tolerans nu, men det är mer ett verktyg för att klara av interaktionen med människor.

Att använda folk som slasktrattar påminner lite om vad jag gjort på några andra forum. Men jag har varit för varlig eller feg för att gå särskilt långt med det.

Håller med till 100% vad gäller missanpassade idioter till ärkenördar som försöker leka moralväktare.

Ärkenördar är bland det äckligaste jag vet. 90% av dem verkar vara aspergare dessutom. Jag verkligen hatar ärkenördar.

Jag känner mig verkligen inte som aspergare. Jag hatar detta släkte av nördar och missfoster. Varför upptäcktes inte min grava narcissistiska personlighetsstörning när jag var barn? Varför har jag fått självdiagnostisera den?

Är det normalt aspergerbeteende att som sjuåring i första klass utöva terrorvälde mot andra elever, kräva att de tilltalar en som "herre" och själva blir tilltalade som "slav"? Tydligen anser läkarna som diagnostiserade mig det.

Är det normalt aspergerbeteende att slå sönder ett helt rum för att någon var respektlös nog att gå före en i kön? Tydligen ansåg de som diagnostiserade mig det.

Redan när jag var 8 år fick jag träffa en psykolog. Då fanns inte Asperger som accepterad diagnos och då var det borderline och cluster B i övrigt de var inne på. Den psykologen hade ju RÄTT. Det var när aspergerboomen kom i mitten av 90-talet som jag blev diagnostiserad med AS i likhet med så många andra diagnostiserade och feldiagnostiserade barn. Visst har jag säkert en lättare form av AS eller "autistiska drag", t.ex när det gäller oviljan till socialt samspel och att jag ofta haft specialintressen, men i övrigt var jag en fullblodsnarcissist och det var det som gjorde mig så extrem.

INGEN aspergerpedagogik fungerade för mig. Ingen medicinering förutom rena benzodiazepiner har gett något som helst resultat mot mina aggressioner. Neuroleptikan framkallade och förvärrade bara symtom den var menad att bekämpa. Pedagogiken och stigmatiseringen under grundskolan gjorde saken värre, gav oändligt med bränsle åt min narcissistiska personlighetsstörning.

Är det så konstigt att jag HATAR aspergare? Jag ser dem som ett lägre skikt av människor. En grupp jag själv inte kan eller vill identifiera mig med.

Då infinner sig ju genast frågan: vad gör du här i så fall??

Begär en ny utredning och skaffa ngn terapeut, ta tag i dina problem och demoner istället för att bara kasta skit på folk. På det här viset kommer du ingenvart.

Kan det vara ett missriktat hat? Jag tänker att du kanske egentligen hatar dem som tvingade på dig AS-diagnosen, men att det på något sätt är enklare att hata aspergare, eftersom de är närmare till hands. Läkarna kanske inte ens lever längre eller är (eller har gjort sig) oåtkomliga.

Jag vet, jag leker amatörpsykolog nu; det var bara en tanke som slog mig.

Det är omöjligt att få till nya utredningar. Svenska psykiatriker utanför rättspsyk i ett fåtal städer kan förmodligen inte ens diagnostiserar narcissistisk personlighetsstörning och liknande. Det är bara någon som jobbar med sånt dagligen som ens skulle kunna känna igen det. För de flesta vanliga läkare är "aschbärger" en fullgod förklaring.

Jag har besökt psykiatriker frivilligt och upplevt att jag förstår mig själv betydligt bättre än vad de gör. Jag är MEDVETEN om min patologiska narcissism. Jag uppfyller samtliga 9 kritierier för narcissistisk personlighetsstörning och jag har även tydliga drag av borderline.

Om något oväntat händer, om jag blir förolämpad eller hotad, då slår min narcissism på och jag låter den göra det trots att jag vet att det är irrationella känslor. Jag blir bäst, alla andra blir sämst.

Psykiatrin och skolan, samhället som stort utsatte mig för såna grova kränkningar i samband med aspergerdiagnostiseringen att min patologiska narcissism för mig blev den naturliga utgångspunkten i relationen till samhället i allmänhet. Det betyder inte att jag är farlig, men däremot att jag är fruktansvärt otrevlig mot väldigt många eftersom jag upplever det som så att jag är ÖVER skiten.

Till viss del har du rätt. Det är ett missriktat hat men jag upplever samtidigt diagnosen som en slags våldtäkt eftersom den fungerat som grönt ljus för minst två aspergerstalkers att förfölja mig. De hade aldrig gjort det med en odiagnostiserad men i mitt fall upplever dem det som att det är "fritt fram" eftersom jag har diagnosen precis som dem. Vi är "one and the same" och jag ska inte "tro att jag ä bättre än nån annan med aschbärgär!".

Det går i direkt konflikt med min patologiska narcissism. Det är enbart tack vare min moraliska elegans och innerst inne starka godhet och generositet som samhället undvikit en ny John Ausonius. Jag hade blivit som lasermannen om jag själv inte haft självinsikt nog att hindra det. Sen jag fick diagnosen Aspergers Syndrom har jag varit som en misshandlad och kedjad varg.