Håller med dig orange det är bra att vara olika.
Synd att min dotter inte tycker det. hon blev arg skickade ett sms och sa att hon skulle radera videon.
Att jag ej skulle skylla på mina diagnoser.
Och börja bli normal.
Jag tycker att jag är normal eller vad säger ni ?
Min terapeft tyckte att jag skulle sända videon och förklara hur jag fungerar.
Dottern blir ju arg på mig hela tiden ändå, så jag hade inget att förlora.
Terapeuten sa att jag inte skulle ta mer skit och anklagelser att jag skulle uppföra mig normalt.

Men jag ångrar inte att jag sände videon, eftersom min dotter blir arg bara jag öppnar munnen.
Kan hon inte acceptera mig som jag är, kan jag inte göra så mycket åt det.
Dagens vitamin piller är att jag vågade stå upp för mig själv.

Jag tycker att jag är en bra person, men tar inte elakheter längre.
Ingen ska behöva be om ursäkt att de finns, även om jag får återfall och vill bli liten och osynlig,
Så påminner ufo mig att jag får synas och ta plats.

Och idag ska jag träffa min son som varit hos pappa sin.
Vi ska mysa och äta kyckling och pommes. Läsa en bra bok.
Ha tända ljus !

Vad jobbigt att du och dottern inte kommer överens. Jag har för mig att jag är i din dotters ålder och det skulle vara jättejobbigt att ha en dålig relation till min mamma, även om jag flyttat hemifrån. Hoppas ni löser det på något vis.

Det med sonen låter jättemysigt.

Idag ska jag laga middag och ta en liten sväng förbi lekplatsen efteråt.

Jag hoppas det med! Jag vill tillägga att jag skrev ett kärleksfullt mejl .
Och skickade videon. Hon kan väl inte acceptera att hennes mamma har diagnoser.
Tyvärr passar det inte i hennes värld där hon är flygvärdinna och umgås med överklassen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon ska förstå att mycket Knas jag gjort inte är med flit, att jag alltid försökt göra mitt bästa. Jag skrev också att jag älskar henne.
Så det ordnar sig säkert!
Tack för din omtanke orange !

Det lät kallt, kontaktlöst och tråkigt. Får hoppas att hon har värme kvar att växa med, att hon kan bli klokare med åren om det är så att hon vill se sig om i den fisförnäma (?) världen nu. Skulle det dröja med värmen så inte lär det vara ditt fel i alla fall, så mycket som du tycks ha av den varan. Eller kanske det är mest att hon är rädd för vad diagnoserna kan innebära, inte har kunnat följa med på din resa som du själv har gjort?

Jag önskar er också lycka till.

Tack zombie ! Ja jag hoppas av hela mitt hjärta att vi ska hitta tillbaka till varandra
Hon har ju skämts för att vi inte har haft lika ordning och fint som kamraternas hem.
Att jag inte varit med på föräldramöten, eller hennes handbolls matcher.
Och att inse att mamma inte funkar som andra , vissa gånger kan hon skoja att hon har adhd.
För hon kan aldrig vara still.
Men i så fall är hon högfungerande adhd.
Och accepterar hon mina diagnoser så , ser hon även sina brister.

Hon tror jag skyller ifrån mig , men jag vill ju endast förklara att jag gjort mitt bästa.
Jag tror faktiskt att hon kommer att se igenom ytligheten i vad pengar och makt ger.
För äkta värme och kärlek kan inte köpas .

Ibland måste man ut i världen och se att allt är inte guld som glimmar för att förstå vad som ger lycka!
Lycka är inte att ha massor , lycka är att kunna glädjas över det man har.( hur lite och simpelt det kan verka för andra)
Kan man inte glädjas i det lilla tror jag man inte heller kan uppskatta det stora)
kram vänner!

Har hon hunnit få egna barn, din dotter Kaninmamma?
Ofta faller mycket av det där föräldrahatet, eller vad man nu ska kalla det, anklagandet kanske, bort när man själv blir förälder. Då först förstår man vad ens egen förälder gått igenom och att det inte alltid varit så lätt. Samt att även föräldrar bara är människor i slutändan.

Jag har i varjefall idoliserat min mamma i alla år vilket gjort det möjligt att även anklaga och hata henne när hon misslyckats att nå upp till den idolnivån. När jag fattade det så blev det även möjligt att förstå och att börja förlåta, även om det tar tid att kunna förlåta allt. Men att förstå mekanismerna bakom gör det så mycket lättare att leva med.

Väldigt träffande uttryckt, CRA.

Instämmer.

(Själv har jag aldrig idoliserat mina föräldrar, vilket även gjort det lättare för mig att se dem som de människor de var - ingen av dem är längre i livet, jag är ju själv ganska gammal vid det här laget.)

Nä CRA , hon har ej barn, hon ska göra karriär och resa jorden runt först!
Men det löser sig nog/ jag är hoppfull som en Kaninmamma

Shit också... Idag måste jag

- gå på fest på min sons skola.
- sanera hemma.
- skriva klart min text (har lovat att skicka ut den för seminariebehandling imorgon ).

Och jag har inte ens duschat än.