För att avgöra om någon ser hjärnskadad ut måste man bedöma saker som tics och ryckningar, inte bara direkta lyten eller ansiktsförlamning.

Jag har ingenting i mitt utseende som antyder att det är "fel" på mig, bortsett från narcissistens arroganta hållning emellanåt.

Ta min stalker däremot, han har kraftiga tics i nacken och mungipor som spänner så hårt nedåt att det nästan liknar ansiktsförlamning emellanåt. Hela hans ansikte är en matta av krampaktiga sammandragningar och nacken är stel som om han hade permanent hjärnhinneinflammation. Han ser helt klart "skadad" ut och framkallar intuitiva känslor av avsmak i de flesta normala människor bara genom sitt utseende. Lite som en mutation mellan fisk, padda och människa som ligger på land och stirrar med sina fiskögon och kippar efter luft samtidigt som han pratar politik med ett språk fullt av facktermer och uttryck vanliga "friska" människor inte använder särskilt ofta. Min första tanke är att en sådan varelse inte borde kunna tala eller uttrycka sig med ord. Kontrasten mellan det avancerade språket och den frånstötande uppenbarelsen är så grotesk att världen för en stund känns grymmare än normalt.

Jag upplever att den formen av autism är en slags styggelse, naturens misstag. Ett elakt skämt från Gud. Det är som att se talande vuxenfödda jättefoster låsta i kramper be om att få bli befriade från sitt lidande. Jag kan helt enkelt inte känna någon mänsklig sympati med dessa autistiska missfoster. Jag, i likhet med en majoritet av befolkningen, avskyr folk med störd ansiktsmotorik och tics.

Har ni normal eller krampaktigt ticsliknande motorik?

Kan tillägga att jag inte har något emot de autister som ser helt avslappnade och nästan drogade ut med trötta koögon. Det är bara de med ansikten som ser ut som rektala fontänorgasmer som stör mig, de med vansinniga tics och sammandragningar.

Jag har noterat ett samband mellan överaktiva autisthjärnor och förekomsten av tics i ansiktet. Folk som går på högvarv hela tiden tenderar att ha mer störd och disharmonisk ansiktsmotorik. Sanive skulle nog kalla dem "ärkenördar", vilket är en bra benämning. Man ser helt enkelt att det är något allvarligt fel i hjärnan på dem.

Jag är också intresserad av att veta varför inte alla autister har den typen av krampande stjärtansikten.

Jag ser nog inte normal ut. Man ser på en mils avstånd att något är allvarligt felkopplat i hjärnan på mig. Just autistdelarna där det blir svårt med ögonkontakt och påtagliga sociala interaktionsproblem märks nog först efter att det första grövre felet har upptäckts. Jag har tics, jag rör alltid på någon kroppsdel hela tiden, ofta i samband med att jag pratar, mitt ansikte rörs på sig mycket när jag jag försöker klämma ur mig något jag har att säga. När jag snackar och förklarar något så blir det ofta så att jag vrider på kroppen, kanske står på ett ben och gestikulerar med armarna och liksom försöker få det jag ska säga att trilla ner till rätt del av hjärnan så att jag kan lyckas få fatt på det och uttrycka det i tal.

Jag är bombsäker på att det rör sig om tourettes i mitt fall. Det är ett tourettes-kroppsspråk det är. En tourettessjäl fångad i en aspergerminiräknar-kropp. Om man kikar på valfri film med tourettare så ser man en stor del av mitt kroppsspråk, det är inte exakt likadant men det är väldigt likt, man ser att det är samma sak det rör sig om.

http://www.youtube.com/user/funtics#p/f/18/W7sp0qKTve4

Ungefär sånt kroppsspråk fast mer som en Tomas DiLeva trög version med mer trötta koögon. Folk brukar ofta tro att jag är nerrökt, hjärnskadad, dum i huvudet eller ett knepigt geni. Vet inte om mitt ansikte är en krampande rektalorgasm, men jag har ju tics. Jag blir inte sämre bemött för att jag är såhär utan brukar snarare bli bättre bemött av andra människor.

Om du blir bättre bemött har du nog som du säger "geniutstrålning". Folk som ser ut som in-och-ut-vända fittor i ansiktet skapar avsmak och löje hos de allra flesta.

Trötta koögon brukar förknippas med t.ex "savanter" inom musik.

Jag gör inga ofrivilliga rörelser, tvärtom så är det oftare jag inte hinner göra det som är tänkt. Efter att jag vart på möte hos ngn låtsaspsykolog för länge sen, så ringer de upp ett par timmar efteråt och ställde några frågor. B.la om jag hade tics. Vi hade pratat i över en timme på mötet, så jag tycker att hon borde ha märkt det isåfall.

Normal ser jag nog inte ut, men det har aldrig varit meningen heller. Samma person ville inte ha mötet med mig utan att ha en vakt utanför. Kan ju iofs mest ha med hennes fördomar att göra. Jag ser nog mer dumsnäll ut, än farlig. Efter mötet så sa hon att hon inte behövde någon som vaktade nästa gång, eftersom att jag inte var så farlig "ändå".. Det blev ingen "nästa gång".

Att vara onormalt spänd i ansiktet på ett sätt som ser löjeväckande ut är också typiskt för vissa högfungerande autister.

Mitt ansikte har fått skiftande omdömen genom åren:

• Många har tyckt att jag ser söt, skör eller snäll ut. Få har tyckt att jag ser stark ut, men det har hänt.
• En del har tyckt att jag är söt, men är en tomte. Andra har tyckt att jag är söt, men har fula kläder.
• En del har tyckt att jag ser blåst ut. Andra har tyckt att jag ser aristokratisk ut.
• En del har tyckt att jag har sängkammarögon. Andra har tyckt att jag har sorgsna ögon.
• En del har tyckt att jag ser 10 år yngre ut. Andra har tyckt att jag ser androgyn ut.

Många har tyckt saker om mig, men få har känt mig.

Om jag blir illa bemött är det antagligen på grund av mina halvtrasiga kläder eller mitt då och då vildvuxna hår.

Samma här, för den som inte har förmågan att se autistdragen = 95 % av befolkningen typ.



Denna, min uppsyn och attityd, retar gallfeber på folk och har så gjort sedan jag var en liten pjuklarv. På bilden är jag cirka 21 år gammal. Det var innan jag blev psykotisk. Helt ren, orörd, omedicinerad.

Jag har utvecklat allt svårare tics med åren, medicinbiverkningar, psykoser, vrede med mera har satt sina spår. Men ändock passerar jag som normal i de flestas ögon. Trots dålig kroppshållning och ryckningar både i ansikte och kropp.

Jag kan ibland vara helt inne i min värld och ha ett hållning emellan avslappnad och lealös, jag antar att det är den "drogade" arketypen som beskrivs. Om jag tvingas leka nt ger jag ett lite stelt intryck, fast inte lika överdrivet som "ärkenörden". Jag är smärtsamt medveten av hur ful jag är om jag leker NT. Men på offentliga platser kanske det är bättre att se ocharmerande ut än förståndshandikappad?

I en avslappnad konversation syns vad jag tolkar som min riktiga hållning bättre. Då liknar jag, om jag ska jämföra med klychor som vanligt, en psychotjej som sci-fi hjältarna fått i uppdrag att eskortera. Dvs lagom normal om än distansierad. Jag blir lätt "överbelastad" och drar mig tillbaka om någon är för påträngande t.ex. Jag är övertygad om att jag skrämmer de flesta som jag har en dialog med. I större diskussioner där deltagande är frivilligt, t.ex forum, ger jag ett lättsammare intryck.


När jag säger ärkenörd syftar jag på en spegling av amerikanskans nerd. Finnig glasögonorm med en förkärlek till datorer och skolans hejaklacksledare. Har ofta även stel ansiktsmimik. Jag vill göra skillnad på nerd och motsvarigheten geek. Vilket är en person med liknande intressen, men som är socialt inriktad och med likasinnade formar outsidergrupper som är starka nog att bli respekterade, eller i alla fall lämnade i fred. Jag var del av en geek grupp i högstadiet.


Det handlar nog om individer som har en omogen syn på socialt samspel och underskattar dess komplexitet. De tror de har en bra förståelse för hur det funkar men egentligen har de bara memorerat konkreta regler som de lärt sig från dåliga ungdomsböcker.

Det stämmer ganska bra med mina egna observationer när jag tänker efter. De miffon med riktigt stel mimik jag träffat har alla varit riktigt utåtriktade i sin sociala attityd, dock utan att kunna passera som "friska" för fem öre.